Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny lyrik
Av Nils S v a n b e r
.TT DIKTEN HAR SITT EGET
värde, detta har alltid synts anmälaren vara
en viktig fast självklar sanning. Äro icke
i själva verket alla viktiga sanningar
självklara? Därför är det så farligt att förneka
dem. och så svårt att försvara dem.
När man tror på diktens egenvärde och
söker hävda det, innebär icke detta att man
skulle vilja eller kunna se bort från allt det
av samhällsproblem, av kultursammanhang
i stort, av livsfilosofi och moral, kort sagt
av allmänt mänskliga intressen, som följer
med dikten och bor i den. —Tron på diktens
egenvärde är en första förutsättning för
kritikern; utan den kan han inte sköta sitt verk
— om han är konsekvent borde han i sådant
fall förneka både det och sitt stoff, dikten.
Den är ett conditio sine qua non. Men
litteraturkritikern har också andra skyldig- och
rättigheter än den grundläggande: att
fastslå och motivera sin mening, huruvida en dikt
är hållbar, riktig dikt eller icke.
Ali poesi är både tidsdikt och jagdikt. Den
behöver inte tala direkt om tidens centrala
frågor för att vara det förra. Den
representativaste av nu verkande yngre skalder,
Hjalmar Gullberg, har med sin lyriska gärning
mångfaldiga gånger bekräftat detta. På
personlig egenart har man ej kunnat klaga och
kan det rimligtvis ej heller i hans senaste
bok, det. lyriskt-episkt-tragiska spexet
Ensamstående bildad herre. Skenbart är samlingen
ett självsvåldigt skämt med diktaren själv
och hela världen, en vilopaus i den sublima
högspänningen från Andliga övningar och
Kärlek i tjugonde seklet. Men den är vida
mer än så, även om en intermezzoartad
byggnad ger verket en lätt och bagatelliserande
effekt. Boken är ett mästerverk med genuint
Gullbergsk stämpel. Man känner igen det
andlösa tempot i det hela såväl som i
dikternas komposition. Trots detta hinner
diktaren teckna ett verkligt porträtt: den blide
Örtstedt (vilket fynd av en namnskapare!),
adjunkt och bildningsentusiast, föraktad av
strebern men på sitt sätt utvald av sångmön.
Kring honom skymta ett par tidstyper. Först
och sist handlar emellertid boken icke om
någon av dessa, icke ens om den
mystifie-rande bläckfisk, som hjälten skaffar sig till
husdjur, utan om Hjalmar Gullberg.
Förbindelselänkarna med’ hans tidigare
konstnärsskap äro många. Ej blott
inledningsstrofen, som med nästa sida vändes till
uppsluppen burlesk, är ren och klar höglyrik. Dikten
om det gamla trädet är en sådan skapelse
av varm och rik mänsklighet och
humanistisk livsanammelse, nästan mera befriande än
i någon tidigare, mera »allvarlig» samling.
Så är ali vänskaps art. Bland många tusen
har trädet av adjunkten blivit valt.
Hans egen arm var liksom bräckt och frusen,
då stormen brutit någon gren brutalt.
Så är ali vänskaps art. En väljs bland tusen.
Liksom förut förvaltar Gullberg ett
versifika-toriskt mästerskap, som bestyrker att
verklig formkonst också ger djupt upplevad
verklighet. Den dikt, som har den kanske rikaste
och mest personliga känsloskalan, med
återhållen ironi och imponerande indignation, är
tillika den, där vers och rim uträtta de
otroligaste ting. Det är framförallt här den
ombytlige kulturkritikern Tidström kontrasteras
mot huvudpersonen, som befinnes även ha
gjort sig skyldig till en versbok:
Den konstbedömande
kåsören Tidström,
som kunde sätta pricken över i,
var ej berömmande
mot dikten Fridsdröm:
han skällde den för smaklös blasfemi.
Sin överträdelse
mot smak och snille
vidgick adjunkten Örtstedt utan knot,
men att för hädelse
beskyllas ville
han i det längsta protestera mot. — —
Hjalmar Gullberg, Ensamstående bildad herre (Norstedts); Bertil Malmberg, Dikter vid gränsen
(Bonniers); Karin Boye, För trädets skull (Bonniers); Einar Malm, Stormvarning (Norstedts); T. S. Eliot, Det
öde landet (övers, av Karin Boye och Erik Mesterton; ingår i »För trädets skull»); Karl Asplund,
Engelsk bukett (Bonniers); Erik Blomberg, Lyriska tolkningar (Bonniers).
IÖ2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
