Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny lyrik
Den tupplikt kacklande
bland lyckoklöver
då tystnar i sin hönsgård och förskräcks.
Den evigt vacklande
skall segra över
sin andes mindervärdighetskomplex.
Gullberg har tidigare erövrat den
obestridliga rätten att kallas vår främste tidsdiktare,
åtminstone bland poeter av en yngre falang.
Den rätten förvärvade han med ingivelser
som Euripidesdikten. i Andliga övningar eller
de antika motiven i följande diktsamling. Men
i denna finns också en skenbart bara
spexmässig dikt, som i själva verket är en hymn; så har
den karakteriserats av Ivar Harrie, och jag
måste bekänna, att jag först nu, efter
Ört-stedtcykelns djupa och märkliga satir,
förstår hur djupt den karakteristiken träffar.
Jag syftar på Himmelsk familjebok — detta
i harmlös bokstavsordning framförda
koncentrat av frihetspatos, som verkligen på sin
tid väckte ond blod bland fromma läsare.
Gullbergs senaste bok har tagits som
mystifikation — och är det. Det kan ibland vara
uppriktigast att mystifiera. Skämtet på
gränsen till det alldeles respektlösa, och bortom den
gränsen, kan ibland vara det ärligaste och
betydelsefullaste allvar. För att ej tala om
att det kan vara en konstnärlig
nödvändighet. Det var samma egenskaper, varmt patos
och gäckeri, som en gång tidigare i svensk
lyrik möttes i en chockerande helhet, hos
»härbärgets», Halkans och Mjältsjukans skald.
Den lyriska islossning hos Bertil
Malmberg, som vi kunde konstatera i
Illusionernas träd, har fört honom fram till hans senaste,
ur många synpunkter märkliga verk. Dikter
vid gränsen är i högre grad än den
nyssnämnda samlingen anlagd på enhetlig verkan.
Diktaren arbetar med en konsekvent,
personligt tillkämpad, högt syftande, monumental
stilkonst. Ett sammanhängande
tankekomplex, om det olycksvarslande tidsödet, om
hotet mot de eviga värdena — detta är först
och sist inspirationskälla. Blott som ett
mellanspel finner ett knippe »Jagdikter» plats.
Här stå f. ö. några av samlingens mest
gripande vittnesbörd om strid och försoning.
Dock hör mitt halva jag ihop
med denna skymningsvärld av brustna rop.
. . . Om också jag förnekar den,
kommer den oförmärkt igen.
Den stiger dimlik över tingens rand
och rör med händer vid min hand.
Och rör med vilsna läppar vid mitt hår,
närhelst med bortvänt ansikte jag står.
I övrigt ge idépoemen märkliga tidsdokument,
uppgörelser både med primitivismen och
oxfordrörelsen eller därmed besläktade ting. Att
vara tolk för tidens tragik förkunnas i den
vackra inledningsdikten som poetens uppgift.
Det är en stor strävan. Och den sympatiske
diktaren skall säkert intet högre beröm önska
än det betyget, att han i många fall lyckats
med sin uppgift: lyriskt fullgiltigt, personligt
övertygande har han sjungit om
världsskymning och kaos. Malmberg vill vara en siare i
gammal och fin mening, och man märker att
denna uppgift verkligen också passar honom.
Den tidsenligaste av stilar är väl icke denna
mytologiskt solenna, begrundande ordkonst.
Men om tidsenlighet i vulgär mening beflitar
sig icke Malmberg. Anmälaren vill ingalunda
heller därvidlag önska hans dikt annorlunda.
Den kulturfilosofi, som talar ur denna
betydelsefulla diktsamling, kan jag däremot för
min del respektera, men icke dela. Icke ens
den allra mörkaste tid bör ta bort tron på
idéernas bestånd. »Värdenas undergång» talar
Malmberg om. Men värdena gå som sådana
aldrig under. Den verkliga, kritiska
idealismen behöver aldrig resignera. Kulturer
kunna dö, men ej kulturen.
Hur skulle man nu i detta fall reagera, om
man hyllade satsen, att dikten får sitt värde
av »sanning», eller av moral eller andra
ickeestetiska värden? Man skulle — om man vore
uppriktig —- förneka att den är dikt, emedan
man inte delar diktarens livssyn. För min del
har jag t. ex. inte samma mening om George
som Malmberg. Skulle jag därför — emedan
våra litterära och filosofiska omdömen delvis
skilja sig — inte förmå uppskatta den
grandiosa höstmålning, som återger Malmbergs
sätt att uppfatta den tyske diktaren och den
kultur han representerar:
Det blåser på den plundrade terrassen.
Sken växla vilt, och blad och kvistar yra
i ödslig lek kring diktarfurstens lyra.
Den sista svanen brusar upp ur vassen.
Om jag ej kunde det, skulle jag göra mig
skyldig just till den sammanblandning av
värden, som aldrig kan annat än skada
kulturen; ja som, verkligen genomförd, skulle
vara ett slags kulturell harakiri — och
därför är omöjlig.
Man invänder, att i konsten är det ändå
fråga om sanning — konstnärlig sanning! Men
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
