Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Geijers senare lyrik. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob K ull i n g
Geijer har under krisåren intensivt
förstått den övergivna »Mignons» förtvivlade
själsstämning, vilken han fångat i en liten
kongenial dikt:
På öde, ensligt spår
min väg med gråt jag går.
Vem hör min klagan? Vem?
Ack, jag är långt ifrån mitt hem.
Hårda stenar sårar,
vart jag går, min fot.
Mina rop och tårar
blott öknen tar emot.
Och skogen ser så dyster ner på mig, som
är allen.
Hur ofta har säkerligen inte under dessa
pressande år bönen om ro och hugsvalelse
stigit upp ur Geijers av enskilda och
allmänna bekymmer marterade hjärta.
Stundom har den andats ut i sång. Den
underbara goetheska dikten »Ord till en gammal
hymn», 1841, är en sådan bönesuck.
Aftonen har lägrat sig med sin frid, men hans
tankar få ingen ro; kontrasten mellan natur
och människoliv har gett stämningen en
säregen intensitet:
Känner du nattens tystnad?
Nattens heliga lugn?
Vindarna, vågor, berg och dal,
allt, allt tiger still.
Då stiger upp ur hjärtat
bönen och säger tyst
Fader! Skänk också mig
de oskyldigas ro.
Eller stämningen får — såsom i »Aftonen»,
1842 — sitt djup av kontrasten mellan
diktarens aldrig vilande tanke och
dagakarlens bekymmersfria vila efter dagens
gärning:
Alla mödans barn till hemmet sig samka.
Snart i varje bröst skall vila bo.
Vandrare som rastlös vill vanka,
du som vakar, irrande tanka!
gå du ock till ro! till ro!
Stundom, ja, säkerligen ofta famnar Geijer
i sin bön hela den lidande mänskligheten.
Han hör Gunilla-klockan ringa till aftonro,
men världen lyssnar icke till den, full av
oro som den är (»Aftonklockan», 1840):
Klocka ring!
runt omkring
kalla lugn till varje bo.
Afton är.
Natt är när.
Ack! Men världen
ej vill ha ro.
Geijer har suckat och längtat efter ro
åt sig själv och mänskligheten. Livet har
stundom nu för honom rentav tett sig som
en vinter, och han har gått och hoppats
på våren. När han vårvintern 1839 i
dikten »Kommer ej våren?» ger röst åt ali
naturens längtan efter förnyelse, blir den
en symbol för hans eget hjärta, som
sorgens vinter pressat samman och härjat:
I solglans än snöklädda fältet står,
ur granskogen droppar drivornas tår.
Men jag hör liten fågel så glättigt slå,
han kvittrar så gällt, jag kan det förstå,
han frågar: kommer ej våren?
Med vintren mig sorg gav det flyende år,
och tryckte i hjärtat sitt isande spår.
Nu jag hör liten fågel i hjärtat slå,
han kvittrar också, jag kan det förstå,
han frågar: kommer ej våren?
Egentligen har denna Geijers dikt en
alldeles särskild syftning. Till hans sorg
över sitt eget öde och över världens gång
kom också smärtan av personliga förluster.
Djupt synes han ha gripits av vännen
Törneros bortgång i januari 1839. Geijers
»avfall» hade djupt smärtat den sensible
romantikern, men det gamla
vänskapsbandet hade icke brustit. Det är på hans
död som Geijer tydligen hänsyftar i sin
vårsång, ty ungefär samtidigt skrev han
en annan dikt, fylld av varm känsla, som
direkt ägnats åt Törneros minne, nämligen
»Vår och saknad». På ett underbart sätt
bryter sig här det förnyade vårlivets jubel
mot dödens oåterkalleliga faktum.
Med det unga år
kommer åter vår,
228Ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
