Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Geijers senare lyrik. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob K ull i n g
Både i »Namnsdagen» och »Kom! Farväl!»
övervinnes sorgen och pessimismen; den
senare diktens melankoliska livsvisdom
beträffande lyckans flyktighet liksom
upplöses i den ljusa finalen: »–-men är
rent ditt hjärta, han (glädjen) ser tillbaka
och vänder om.» Geijers manligt sunda
väsen återvann under trycket och
prövningarna ständigt på nytt sin spänstighet
och glädje. Det fanns hos honom en rent
fysisk styrka och kraft, som bevarades in i
sena år. Under sängen i Geijers rum fann
man efter hans död ett par skridskor, och
från året före hans bortgång avlägger
»Skridskovisa» vittnesbörd om oförminskad
hälsa och gosselynne:
Framåt! till ett prov med det klingande stål,
på solbeglänst ban mot det skogsprydda mål.
Framåt! uppå isens kristallklara bädd,
av morgonens vindar omströmmad och glädd.
Har ålderns snö ock silvrat mitt hår,
och åren tryckt på pannan sitt spår,
framåt! Ännu ej är livet mig tungt,
och mod är i bröstet och hjärtat är ungt.
Hans sinne var lika kärnsunt och friskt
som hans kropp. Han som vid
fyratioårs-åldern för en melankolisk skaldebroder
hade förkunnat som sin trosbekännelse,
att »sorg är synd; ty existensens innersta
är salighet», han bekänner även ännu
tjugo år senare, att han är en verkligen
lycklig människa, ja, röjer nu stundom en
nästan grekisk ångest för hybris. »Man
säger, jag är lycklig», skriver han till Malla
Silfverstolpe den 12 jan. 1840, »och hittills
tyckes allt gå mig väl i hand. Kanhända
är det visare att frukta lyckan än
olyckan. Jag känner något af denna fruktan och
tänker på ett frivilligt offer. Det bästa är
ett ödmjukt hjärta. Säg mig till, om jag
blir odräglig.» Samma stämning har han
samtidigt givit uttryck åt i dikten »På
vattnet», där den tonar ut i bön.
Blida böljor, blida böljor! hittills, hittills
gynnsam var
eder solbeglänsta ban.
Milda vindar, milda vindar! tack! I fyllden
lyckosamt
seglen i min levnads båt.
Böljan brusar långt ifrån.
Stormen lyfter vingen. Ack!
Hal som böljan, snar som vinden,
lyckan är av mänskors dagar.
Livets Herre! Giv
mig ett troget, ödmjukt hjärta.
På grund av sin friska optimism hade
Geijer bevarat och skulle också allt
framgent bevara sin själs jämvikt och hälsa
trots alla prövningar och sorger. Han var
alltid överlägsen över sitt öde. Själva
»avfallets» år bryter denna optimism fram i
dikten »Flicktankar» som nonchalant
överlägsen, flickaktig gäcksamhet gentemot alla
bekymmer:
Sitter jag ensam i höstkväll så kulen,
tänker jag: Ack! snart blir väl bättre tid!
Världen är väl förfaselig mulen,
mån den ej tröttnar själv därvid?
Tråkigt den vankar.
Men mina tankar,
dem rår jag om, menar jag.
Må den fritt det taga illa,
om den bryr sig om mig lilla;
ty jag vill min tid förspilla
med att vara nöjd och glad.
Samma »friska sorglöshet» och ungdomliga
trots mot en mörk värld kännetecknar
också den fyra år senare författade dikten »Det
sextionde året». Diktaren sjunger med
våren, men han sjunger även under den
dystra hösten och den bistra vintern:
Kommer solen, unga år!
åter till dig kommer vår,
och fåglar små tillsammans slå
sin drill med fröjd, i dal och höjd.
Ack! skulle jag väl då
sorgsen gå?
Nej! jag sjunger också.
Kommer hösten sen och kulen,
kommer vintern mörk och lång,
och himmelen står grå och mulen,
och skogen stum och utan sång,
fritt jag dock i min vrå
kvittra må,
ja, jag sjunger ändå.
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
