Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Geijers senare lyrik. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijers senare lyrik
Geijer låter inte förhållandena bli sin
herre utan höjer sig i frihet över deras
tvång. Han har det sinnelag som kan
karakteriseras som tålamod, modet att uthärda
alla livets besvärligheter. I en dikt från
1845 höjer han också en lovsång till denna
manliga själsegenskap.
Och vore ali världen mig mulen och tvär,
så kan det för evigt ej vara.
Efter moln lyser solen, som är mig så kär,
på natt följer dagen klara.
Hör, fågeln sjunger, han är ej sen,
han är ej mycket förtryckter,
så vill jag ock sjunga på min gren.
Jag vill ej vara förtryckter.
Den geijerska optimismen hade sin
förankring i ett virilt temperament. Stundom
hårdnar den därför även till manlig
kamplust och heroism. En sådan bryter fram
under de första krisåren, då han kände sig
stå en garde mot många och svårigheterna
tornade upp sig framför honom. I
»Varning, hopp och bön» från 1839 sjunger han:
Den som undfått rätta modet
icke må för faran vika.
Om också dess tusen pilar
riktas mot hans barm.
Även senare under 40-talet ger Geijer
stundom uttryck åt liknande heroiska
stämningar. Så i »Den nalkande stormen»,
vars fascinerande skildring av kvav svensk
sommarro tonar ut i en hänförd
stridsappell:
Runt omkring vila rår.
Havets bryn stilla står.
Av en fläkt knappt ett spår
syns på vattnets spegel.
Sjöfågelns skri ängsligt hörs
i kvalmig luft. Intet rörs;
och sol bränner hett på slaka segel.
Men molnet nalkas. Det stormen bär.
Upp, möt den med mod. Den kraft begär.
En riktig storm och en riktig man,
de passa ej illa för varann!
Den underbara sinnets balans och ro
och frimodighet, som känneteckna även
de upprörda åren efter »avfallet» i Geijers
liv, kunna emellertid inte förklaras enbart
ur naturgrunden i hans väsen, ur hans
medfödda sunda, optimistiska
livsinställning. Hans personlighet hade också djupa
och rika kraft- och hälsokällor, ur vilka
glädje och frid strömmade fram.
En sådan källa var för honom musiken,
i vilken han ofta sökte vederkvickelse; han
satte sig till pianot och glömde i tonernas
friska flöden i de stora mästarnas verk eller
sina egna improvisationer den oroväckande
världen, de oroliga människorna och sina
egna oroande tankar. Denna sin djupa
tacksamhetsskuld till musiken har Geijer
framförallt bekänt i »Harmoniens makt»;
sällan har musikens förlossande,
glädje-och fridsskapande förmåga besjungits i så
tacksamma och hänförda ord som i denna
dikt:
Kom, harmoni, och fyll,
fyll med din klang mitt trogna bröst!
Kom, harmoni, och fyll,
fyll med din klang mitt bröst!
Den som åt din tjusning rätt ägnar sitt liv,
han känner i sitt hjärta
en frid, som världens gny ej stör.
Själens strängar darra sakta,
och deras spel harmoniskt är.
Glädjens toner ljuda rent därinne,
rent i samklang med dig, natur!
Bröstet livas, bröstet livas
och sig sluter kärleksfullt till likstämt bröst.
Själva sorgen, själva sorgen
smälter bort i harmoni.
Enligt denna Geijers dikt ljuda musikens
toner i samklang med naturen. Dess värld
var också för Geijer under hans senare år
en rik hälsokälla. Han sträcker i hänförelse
ut armarna för att liksom famna hela dess
underbara »oändliga rikedom» (»Skål», 1842)
och brister ut i jubel och lovsånger. »Gud
vare lof», utropar han i ett brev till
Fredrika Bremer den 13 jan. 1843, »för de
enklaste af himmelens och jordens gåfvor, det
lifvande ljuset, den rena luften, det friska
vattnet!» Det är samma hänförelse som
brinner i »Vad jag älskar»:
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
