Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Geijers senare lyrik. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob Rulling
Grönskande jord, min hälsning tag!
Blånande hav, dig älskar jag!
Livande ljus i djup och höjd,
himmelska sol! du är min fröjd. —
— Framförallt älskade Geijer våren; hans
ljusa, hoppfulla sinne kände sig väl mest i
släkt med denna det segrande ljusets och
det spirande livets årstid. Då levde han
upp. Den 9 mars 1836 skriver han
betecknande till hustrun: »Allehanda musik far
mig, såsom nästan altid om våren omkring
i hufvudet.–-Vädret är ruskigt och
slaskigt, men jag är glad blott åt ljuset,
och firar hvarje år med de tilltagande
dagarna min uppståndelse.» Hänfört klingar
detta vårjubel fram i den troligen
samtidigt författade »Vårsång»:
Vår! jag hälsar dig, till Norden
var välkommen sköna gäst!
Med din ljusström över jorden
och med dina lärkors fest.
Böljan dansar, träden knoppas,
hjärtat åter leva vill.
Själva sorgen åter hoppas,
ljus och blommor äro till.
Det får också röst i »Tillägnan»:
Hur skönt ur vinterns dvala
att våren vaknad se!
då alla bäckar tala
och alla blommor le.
Och i »Den första sommarfläkten» forsar
ali vårens och försommarens friskhet och
förnyande kraft överväldigande över en:
Det är så härligt, det är så härligt
att bliva smekt av ljumma sommarvinden.
Det är så härligt, det är så härligt
att känna vårens fläkt på kinden,
i milda västströmmars bad
se alla blommor och blad
sig glädja var i sin stad,
jag vill ock vara glad.
Hör fågeln slag på slag
framkvittrar sitt behag,
han hälsar sommarns dag,
så gör ock jag.
Fjärran sjön mot stranden klangrik slår,
hör våg på våg melodiskt stilla går.
Bölja blå! gå, gå, likt ditt lopp, flyger mitt hopp,
ilar fort långt bort, långt bort, långt långt bort.
Med en med åren allt mer innerlig glädje
kände Geijer vårens solljus kringstråla
sig; han utvecklades till en sannskyldig
soldyrkare. Så bedyrar han i ett brev till
sin hustru från Stockholm i mars 1840:
»För öfrigt blir jag allt mer partisk för de
aldra enklaste nöjen. Så har Solen på
någon tid blifvit min förtjusning; och jag
går ingen morgon ut och ser hennes strålar
flöda äfven inpå dessa trånga smutsiga
gator, utan att jag tackar Gud.» Och vi ha nyss
sett honom sjunga i »Tålamod»: »Efter moln
lyser solen, som är mig så kär.» —
Underbart regenererande för Geijers personlighet
har uppenbarligen också umgänget med
skogsnaturen, förtrogen för honom sedan
barndomsåren, varit. Dikten »Min musik»,
säkerligen tillkommen under en
sommarvistelse i hembygden, utgör det mest direkta
uttrycket för denna Geijers
skogsförtrollning:
I skogen jag går,
då klingar det stilla,
i huvud och bröst
mig tyckes toner bo,
jag därför ej rår;
är det väl en villa?
Den är min tröst,
den sjunger mig till ro.
I »Salongen och skogen» vänder Geijer
salongernas »stoj ande värld» ryggen och beger
sig ut till skogen och lyssnar till
aftonvindens sus i trädkronorna. I själva verket
förnimmer man liksom ett stilla skogssus
genom hela Geijers senare diktning.
Furornas eviga mummel fyller »Spinnerskorna»:
Snart mörkret stundar,
hör i skogen
vinden susar
igenom valven av de höga furor.
Det mörknar, hör i skogen
igenom valven av de höga furor,
hör vinden drar sin aftonfläkt.
Stormens brus genom skogen
ackompanjerar flicktankarna i »Husarbrudarna», och
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
