Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Geijers senare lyrik. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijers senare lyrik
Erik Gustaf Geijer. Daguerreotypi. Början av 1840-talet.
Nation al museum.
i »Förgät ej mig» viskar aftonfläkten i
aspens dallrande löv:
Hör du i kvällens ro sig smyga
en susning genom aspens topp.
Hur underbart har Geijer inte också fångat
den tigande skogsensamheten i »Vallgossens
visa»:
På berget jag sitter, runt om mig allt tiger,
i kvällen jag sjunger för mig själv.
Skyhög furen över mig stiger,
i djupet fradgas den strida älv.
Och högt är berget och tyst är skogen,
enslig är kvällen,
ensam är jag.
Geijer har även — som redan framgått av
åtskilliga tidigare citerade dikter —
tydligen varit en road iakttagare av allt
skogens och trädgårdens pipande och kvitt-
rande fågelliv, ja, han har i »Sparvens visa»
givit en putslustig skildring av denne lille
hyresgäst under Geijersgårdens
tegelpannor, en hyresgäst, som i själva verket visar
sig äga mycket av hyresvärdens sorglösa
och heroiska livskänsla:
Sparven uppå taket liten fågel är.
Sjunger icke väl, sjunger icke väl
och har icke heller granna kläder.
Sparven uppå taket liten fågel är.
Förer ingen ståt, får för intet mat
och blott året om sig gläder.
Geijer, som i dikten »Till mina vänner»
(1837) kallat vänskapen »mitt stöd, min
tröst i livet», kunde också under krisåren —
trots eller kanske snarare just på grund av
den tilltagande ensamheten — hämta
alltmer vederkvickelse i vänskapens sak-
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
