Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Geijers senare lyrik. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob K ull i n g
råment, såsom han själv bekänner i
»Vänskap», valborgsmässoafton 1846:
Vänskap! I dig
mer jag har än verlden tänker.
Slockne ej det ljus du sänker
på min stig.
Genom tid och öden,
genom liv i döden
rena själar du förenar
själf som de odödelig.
Djupare och väsentligare än både
musikens och naturens och vänskapens
hälsokällor var emellertid för Geijer den
moraliska och religiösa livskällan. I sista hand
var det hans moraliska och religiösa
övertygelse som bar honom genom krisårens
prövningar.
Även om han led och stundom kände
sig liksom vandra genom dödsskuggans dal,
ångrade han icke sitt steg, ty han var
förvissad om att han inte hade kunnat handla
annorlunda än han gjorde, om han ville
vara trogen mot sig själv. Ofta ger Geijer
i sina brev uttryck åt denna innerliga
förvissning. »Att jag för någons skull skulle
förneka mig sjelf och vara en annan än jag
är, vore för mycket begärdt», förklarar
han i ett brev till sin maka den 18 febr.
1841. Han gick sin egen väg i lydnad för
sitt samvetes bud utan att fråga andra
till råds. Han är liksom Tegnér övertygad
om att mannens första dygd är
självständighet. »I mitt ödmjuka kall», försäkrar han
vännen Betty Löwenhielm (13/1 39), »lyder
jag inga andra tecken än mitt eget förstånd
och mitt eget hjerta». Samma patos bryter
fram i dikterna. Han hade av de gamla
lärt sig självständighetens manliga dygd,
antyder han i dikten »Till Mad:lle Groth»:
att se vid egna tankars sken,
fast mången det ock skulle klandra,
och hellre gå på egna ben
än åka bakpå med de andra.
»Studentmarsch» slutar med följande
karakteristiska deklaration:
Solen förgyller dagen,
månen försilvrar natten,
men sökes visdomsskatten,
»Lys dig själv» så är lagen.
Från den stoj ande världen tar Geijer
därför sin tillflykt till det stilla
eftersinnan-dets, till tystnadens rike (»Tal och tystnad»):
Skogen talar, böljan talar,
bäcken talar allra bäst.
Tala djur och berg och dalar;
mänskan talar allra mest.
Tig du stilla uti ringen,
hör ej mycket på!
Ty det bästa säger dig ingen.
Vis är blott den, som kan ty stnan förstå.
Och han lyssnar inåt, till sitt eget hjärtas
stämma (»Min politik»):
Går mig världen mot,
hör jag gräl och knot,
då är det visst ganska illa.
Rår jag ej därför,
tänker jag: vi bör
jag med sorg min tid förspilla?
Svare var för sig!
Jag svarar för mig
och låter mig ej förvilla.
Vad i hjärtat talar stilla,
jag vill lyssna till och gilla;
och om man på det rådet hör,
det går till slut dock, som det bör.
Samma nästan paradoxala visshet om
sam-vetslydnadens lyckoskapande makt talar
också ur »Namnsdagen». Vi ha förut sett,
hur denna dikt reflekterar Geijers sorg
och övergivenhetskänsla under krisåren.
Den visar emellertid också, hur förtvivlan
övervinnes genom hörsamhet mot den inre
rösten. I det mörker, som omger den
vilsegångne, står plötsligt en gestalt vid hans
sida,
men ho det var, jag icke visste säga.
Och likväl syntes hon mig så bekant.
I dräkt mer arm än rik hon var, ja torftig;
mer bedjande än bjudande; — mig tycktes,
som uti hennes djupa blick det låg,
att mycket för min skull hon redan lidit.
Ehuru vägen, som han gick, var »enslig»,
»mödosam» och »dunkel», övervann han
nu varje svårighet
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
