Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Geijers senare lyrik. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijers senare lyrik
med hjälp utav det trogna väsende,
som vid min sida gick, och ljusare
blev vägen ej blott, utan jorden, himlen,
och dagen uppgick i min egen själ.
Han upptäcker nu, att det mystiska
väsendet är hans genius, hans förkroppsligade
samvete:
Då slöt sig den, mig ledde, till mitt bröst
och sade vid mitt hjärta: »Jag är du,
ditt bättre själv, din ängel och din lycka,
ditt namn uti de heligas församling,
din frid med Gud och mänskor och dig
själv»–
och fridens salighet omslöt oss bägge.
Denna trohet mot samvetet, mot sig
själv innebar för Geijer bl. a., att han fritt
hängav sig åt den starka utvecklingsdrift,
som var ett med hans personlighet. Det är
framförallt vid tiden för »avfallet», som
medvetandet om denna böjelse blir riktigt
levande för honom. Han återkommer i sin
brevväxling under senare år ofta till denna
sin personlighets egenart. När han skall
förklara sin politiska nyorientering för
sin konservative vän Hans Järta (13/1 38),
betonar han, att det inte varit yttre
omständigheter som bestämt honom till steget
utan »en aldrig hvilande inre utveckling.
Dennas dragning följer jag — — —».
Han skriver också i ett brev till J.
Börjesson åtta år senare, att hans största
förtjänst utgjort hans »oförnöjsamhet,
nämligen med mig sjelf, som oupphörligt drifver
mig framåt». Krislyriken genomklingas
även av denna grundton. »Framåt! — så
är hans ödes bud», heter det om den
ensamme seglaren i »På nyårsdagen 1838»,
och i »Natthimlen» blir den eviga rymden
en symbol för hans egen gränslösa strävan:
Ensam jag skrider fram på min bana.
Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Han framställer sig också i gestalten av
vandraren, vars längtan överskrider alla
livets och dödens gränser:
Utöver berg och dal jag tågar
och flyttar raskt min vandringsstav;
och om mitt vilorum man efterfrågar,
jag önskar det först i min grav.
Må jag leva livet, — stupa
varhelst slutas skall mitt lopp,
och än ur det mörka djupa
stå med nya vingar opp!
Ur denna dikt talar en innerlig religiös
trygghetskänsla: för Geijers tro öppnar
sig nya utvecklingshorisonter på andra
sidan graven. I sista hand är det, som
antytt, denna Geijers religiösa förvissning
som utgör själva grundvalen för hans liv
och för hans frimodighet trots allt under
krisårens alla prövningar. Han ägde en
fast tro på Gud, på Kristus såsom den
levande herren, Gud var hans trygghet i
liv och död. Den religiösa tonen är också
starkt framträdande i hans senare diktning.
Mer än allt annat, bekänner han i »Vad jag
älskar», mer än den grönskande jorden,
mer än det blånande havet och mer än
själva solens glans älskar han »himmelska
ljusets gryende tröst i ett bävande
mänskobröst». Gud är centrum i hans värld:
Förstår du ej, varthän min led
bland världens vimmel bär?
Se opp, var sol går upp och ned!
Se alla stjärnors här!
Ej blott planeten vandrar van
sin krets på högre bud;
ock hjärtat har sin stilla ban
och kretsar kring sin Gud.
(»Juldagen 1840».)
Han är förvissad om att Gud är med
honom överallt, att hans framtid och liv
vilar i hans händer: »och i djupet bor som
uti himlen Gud». (»På nyårsdagen 1838.»)
Allt annat må svika, Herren sviker icke;
i mörkret lyser hans ljus vandraren vägen:
Och sjunker än mot västerns rand
min levnads sol och tysta natten stundar;
och sänker sig på sjö och strand
och slår med slummer våg och fält och lundar,
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
