Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Geijers senare lyrik. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob K ull i n g
dock himlaljusen icke fly,
mot dem jag vänder hågen.
Och så i själen stjärnor gry
och tindra som i vågen.
(»Stj ärnglansen».)
Han har upplevt Guds barmhärtighet och
vet, att hans nåd är varje morgon ny:
Solen sjunker ned i hav.
Böljorna sjunga sin sång.
Sjunga över mångens grav,
de sjunga natten lång.
På ditt budskap dagar fly,
på ditt budskap dagar gry.
Men din nåd, o Herre! den är evigt ny.
(»Solens nedgång i havet.»)
Han vet också, att Herren som den levande
är med ännu i dödens rike och frälsar ur
dess våld:
Ej jag i framtids dunkla fjärran
skåda ville, om jag det fick.
Men min förtröstan är på Herran,
och jag lever uti hans blick.
Dunklare än ali framtids skiften
döden är, och likväl har hopp.
Herre! din morgon ock gryr i griften,
Du har fört livet därur opp.
(»Till min dotter».)
Denna tro på den uppståndne och levande
Herrens makt att frälsa ur dödens mörka
häkte hade Geijer jublande bekänt redan i
ungdomspsalmerna »Döden»,
»Begravningspsalm» och »Påsk»:
Du segren oss förkunnar,
du oss förlossat har.
Dig prise våra munnar,
o Jesu, vårt försvar!
Du dödens udd har krossat
och gravens bommar lossat
och livet fört därut.
Ej graven oss förskräcker:
den var din bädd också.
Din milda hand oss räcker,
hur djupt vi vila må.
Den dig i livets skiften
har följt, skall ock ur griften
upptagas i din famn.
Hur djupt personligt omfattad denna
Geijers vid Kristus bundna uppståndelsetro
verkligen var, belyses också av en
förklaring i recensionen av Atterboms filosofiska
Studier 1835. »Rec. vill», framhåller han
här, »till den upplysta verldens åtlöje blotta
sin krassa realism äfven i de andeligaste
saker. Det är nämligen hans fullkomliga
öfvertygelse, att tron på en uppståndelse
ännu i dag ej i verlden funnes, om ingen
uppstått. Men en har uppstått.»
I själva verket är det denna djupa
religiösa förtröstan till Gud som också
ligger bakom Geijers förvissning om att han
befinner sig på rätta vägar och att han gör
vad rätt och riktigt är, om han lyder sitt
samvetes befallningar. Han trodde på en
rent personlig gudomlig ledning. Han
bekänner för vännen Betty Löwenhielm
några månader före sin död, att det allt
mera klarnar för honom, att det funnits
»ett inre sammanhang» i hans öden, i vilket
det är honom tillåtet »att vörda den
faderliga försynen»; denna grundtanke var
icke hans eget verk, »ty den har ledt mig
och fört mig allt intill denna dag». Han
ser nu på sin bana »som på en slutad
mission, i hvilken jag med förbundna ögon
blifvit ledd af en vänlig genius». Han är
också övertygad om att lydnaden mot
samvetets bud innebär lydnad mot Gud,
ty det är enligt honom Gud själv som talar
i samvetet. »Ty det moraliska idealet»,
skriver Geijer i »Också ett ord öfver tidens
religiösa fråga», »är icke endast en
tankebild, det är en gudomlig närvarelse
och en gudomlig nåd, hvar de rätt
sökas; det är närvarelsen på en gång af en
frälsare och domare.» Och i »Menniskans
historia» säger han rent ut, att samvetets
röst är Kristi egen stämma: »Det är ingen
annan stämma än denna väsendtliga
kärleks, denne gudomliga medlares och väns,
som låter höra sig i samvetets varningar
och bud.»
Geijers »avfall» innebär ur en viss syn-
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
