Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Rainer Maria Rilke. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Lindroth
renodlar en av de grundläggande
tankegångarna i Das Stunden-Buch: »Das
Evangelium des Dinges». Det är hans
hypersensibi-litet som hos honom alstrar denna
enastående förmåga att intill kärnan genomskåda
tingen i deras innebörd, att avtvinga dem
deras evighetsvärde, att söka Gud i dem.
Detta gör han på varje rad i de nya
dikterna, det är detta som är hans säregna form
för utövandet av »das Priestertum». Intressant
är det, hur han vid denna tid gripes av ett
djupt intresse för Cézanne; hos honom finner
han (ännu markantare än hos Rodin)
betonandet av det tingsliga, sökandet efter
tingens skönhets- och därmed gudsvärde.
Varje ting får i Neue Gedichte gälla för
vad det är, Rilke intensifierar det blott, gör
det betydelsefullt. Das Kind, Das Ball, Der
Hund, Die Pavillon — äro titlarna på några
av dessa dikter, vardagligt, nästan trivialt.
Och likväl tona nära nog alla ut i ett
evighetsperspektiv; det är knappast något nytt
som har kommit till, bara en aning av den
förborgade guden som skymtar mellan de
precist formade raderna. Hur typisk är inte
Die Erblindende; man har just druckit te och
bryter upp till ett intilliggande rum — och
den blinda följer efter:
Sie folgte langsam, und sie brauchte lang,
als ware etwas noch nicht überstiegen;
und doch: als ob, nach einem übergang,
sie nicht mehr gehen würde, sondern fliegen.
Ännu är det gudomliga för Rilke det
över-allt-varande, det stora meningsfulla, varav
han själv och allt äro en del, vars ringaste
han är. Drömmaren i Das Stunden-Buch är
densamme i Neue Gedichte — blott att det
vaga kretsandet kring Gud har blivit ett
inträngande i honom.
Men så småningom sker en strömkantring,
och Rilke blir i flera avseenden en annan.
Efter 191 o driver han rastlöst omkring från
det ena landet till det andra, finner
ingenstans ro, overksam och med förstörda nerver;
en tid talar han t. o. m. om att genomgå
psykoanalytisk behandling. Han känner inom sig
en konflikt mellan anden och en sjuk kropp,
som förlamar ali skaparkraft; han söker
ensamheten (gärna de gamla slottens ensamhet)
med samma längtan som förut, men kan
inte tvinga sitt liv till sång. Under tolv år är
han i det närmaste stum; de fragment han
1912 nerskriver i det österrikiska slottet
Duino skola först efter tio-årigt
förlossningsarbete fullbordade se dagen som
Duineser-elegierna; Rilkes dissekerande grubbel (som
vid denna tid fyller hans brev), hans
närmast patologiska känslighet för alla störande
moment i yttervärlden, hindra honom från
att spontant ge sig, men — så mycket torde
vara uppenbart — den drivande orsaken till
denna overksamhet måste sökas i den
omständigheten, att han börjat tvivla på det
mänskligt värdiga i sin föregående passivitet.
Handlingens värld upptäcker han, drömmaren
känner sin handlingslöshet som en brist —
det torde nog också vara ur denna konflikt
som sent omsider mycket i hans sista diktning,
mycket av dess oro framvuxit; det kommer
— med en klarhet så stor man kan begära
det hos den senare Rilke — fram i den
märkliga dikt, Wendung, han 1914 skrev i ett brev
till sin närmaste förtrogna:
–da beriets in der Luft,
unfassbar beriet es
über sein fühlbares Herz,
über sein durch den schmerzhaft verschütteten
Körper
dennoch fühlbares Herz
beriet es und rich tete:
dass er der Liebe nicht habe.
(Und verwehrte ihm weitere Weihen.)
Denn des Anschauns, siehe, ist eine Grenze,
und die geschautere Welt
will in der Liebe gedeihn.
Werk des Gesichts ist getan,
tue nun Herz-Werk ■— — —
Det förut enkla och självklara blir nu
förtvivlat komplicerat; steget från Das
Stunden-Buch till Duineser-elegierna — de båda
huvudverken i Rilkes produktion — är i
varje fall inte ett steg mot större klarhet.
I början av 1922 sker förlossningen; på
några dygn, i en orkan av andliga krafter,
skriver Rilke de tio elegierna — »ich bin
überm Berg!», utbrister han i jubel, och
vidare i samma brev: »Denn dieses war
über-lebensgross —, ich habe gestöhnt in diesen
Tagen und Nächten–-, ich habe nicht
gewusst, dass ein solcher Sturm aus Geist
und Herz über einen kommen kann! Dass
mans übersteht! dass man übersteht». Språket
blir nu till bristningsgränsen utnyttjat,
tankar och associationer och symboler jaga
varandra; det dunkla siartalet, den brustet
elegiska klassicismen, stiga och falla i fria
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
