Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Rainer Maria Rilke. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rainer Maria Rilke
rytmer; våldsamheten leder nästan till
konstnärlig anarki, till en expressionism av ett
mycket säreget slag. Starka vindar blåsa,
och människan har blivit ensammare än
förut. Men det vore inte Rilke, om inte allt
kretsade kring Gud och det metafysiska —
men det är inte en mild skymningsflykt som
i Das Stunden-Buch, utan vilsna fåglars
fladdrande mot det höga. Ty detta är det för
elegierna utmärkande: att Rilke nu känner
människorna som isolerade, avskilda från
Gud och från omgivningen, tingen.
Motsatsparet kropp — ande (som under tystnadens
år blev så levande för Rilke) har utvidgats,
så att människan har blivit en ensam och
främling, inte bara inför sin kropp, utan
inför allt tingsligt; och samtidigt har hon
förlorat den nära kontakten med det
gudomliga, som inte längre är det förtroliga, genom
sin närhet mäktiga, utan i änglarnas gestalter
svävar över tingen, starkt och nästan
fruktansvärt, ja, »ein jeder Engel ist schrecklich».
Ett frö till en dylik uppfattning av det
gudomliga fanns otvivelaktigt i Das
Stunden-Buch, men först nu tar Rilke ut steget;
panteisten har blivit i det närmaste
transcendental ist:
über uns hinüber
spielt dann der Engel.
Det är alltså inte bara fråga om en
terminologisk förändring (ett krasst uttryck
beträffande Rilke); »die Engel», till vilka elegierna
egentligen äro riktade, äro verkligen en över
oss höjd princip, föga intresserad för det
tingsliga och det mänskliga:
Engel, und würb ich dich auch! Du kommst nicht.
Denn mein
Anruf ist immer voll Hinweg; wider so starke
Strömung kannst du nicht schreiten. Wie ein ge-
streckter
Arm ist mein Rufen. Und seine zum Greifeu
oben offene Hand bleibt vor dir
offen, wie Abwehr und Warnung,
Unfasslicher, weit auf.
Jorden, tingen, måste vi människor visa
för änglarna, måste vi prisa för dem; själva
sträva vi från jorden:
Wie Tau von dem Frühgras
hebt sich das Unsre von uns, wie die Hitze von einem
heissen Gericht. O Lächeln, wohin? O Aufschaun–-
Men det passiva skådandet, viljelösheten,
är dock inte vår sak; från omvärlden är
människan därför skild, tingen äro, enkelt och
evigt som förut i Das Stunden-Buch:
Siehe, die Bäume sind; die Hauser,
die wir bewohnen, bestehn noch. Wir nur
ziehen allen vorbei wie ein luftiger Austauch.
Och till förtvivlan stegras denna oro i en
underbar dikt, An den Engel, — aldrig
publicerad under Rilkes levnad —:
Dass ich lärme, wird an dir nicht lauter,
wenn du mich nicht fühltest, weil ich bin.
Leuchte, leuchte! Mach mich angeschauter
bei den Sternen. Denn ich schwinde hin.
Är alltså känslan av det mänskligas
isolering och övergivenhet, skillnaden mellan
jordiskt och himmelskt, en av
grundtongångarna i Duineser-elegierna, det som gör
Rilke till en annan än den tysta drömmaren
tjugo år tidigare, så är därmed inte sagt, att
detta lett till en fullständig transcendentalism,
ett totalt uppgivande av tanken om den
dunkla allbesjälningen. Raderna (i den sjunde
elegien) om den värld och lycka vi inom oss
skola förvandla och bära, erinra om tidigare
tankegångar; det tingsliga betonas lika starkt
som alltid (men som helt skilt från det
gudomliga i princip av »die Engel»); sambandet
med det forna är dock ofrånkomligast i
Sonetterna till Orpheus (skrivna samtidigt
med elegierna — gnistor från det stora bålet);
Orpheus blir där inkarnationen av det som
hör jorden till; djuret, växten, stenen känna
honom, han är den stilla melodien i allt —
sångens gud, det heliga, ron i larmet. Den
moderna maskinkulturen gisslar Rilke i flera
av dessa föga sonett-lika sonetters böljande
strofer; den hotar allt det djupast värdefulla,
det dunkelt rofyllda, som andas också i detta
Rilkes sista verk. Ty Orpheus lever ännu,
den sista sonettens sista rader säga det:
Und wenn dich das Irdische vergass,
zu der stillen Erde sagt: Ich rinne.
Zu dem raschen Wasser spricht: Ich bin.
Men detta är ju ingenting annat än den
gudomliga kraften i Das Stunden-Buch!
Kanske måste man tala om en dubbel
bokföring; den visar bara hur två principer under
denna tid av våldsam andlig högspänning
kämpa i Rilke; hur dunkelheten,
svårtydbar-heten, är det pris han nu mer än förut måste
betala för att vara sann mot sig själv, mot
sitt eget komplicerade jag — för att nå
skönheten. Ty den Keats’ska identiteten mellan
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
