Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Rainer Maria Rilke. Av Sten Lindroth - Rainer Maria Rilke: Orpheus. Eurydike. Hermes. Översatt av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Lindroth
sanning och skönhet är innerst inne också
Rilkes.
Hans storhet är framför allt denna
bottenlösa ärlighet, djupet, intensiteten i sökandet
av det religiösa, hans känsla av livets och
dödens oändliga betydelsefullhet. Det är detta
som gör hans brev (och dagböcker) till en så
fascinerande läsning, och det är detta som
kommer honom att — som mogen diktare —
aldrig skriva en rad som klingar falskt. En
mänsklig storhet. Hans konstnärliga är bara
en funktion av den — trädets blommor. Men
sällan har ett träd blommat rikare, har en
dyrbar vätska förvarats i ett kostligare kärl.
I alla avseenden högst når Rilke kanske i
Das Stunden-Buch: varje rad lever där i
dunklet och strålar där i ljuset av den ande
som den själv förhärligar. Rilkes bildspråk är
alltid av en sällsam utsökthet, av en
originalitet, som — ehuru någon gång en aning
jäktad — gör allt nytt och underbart som i de
första skapelsedagarna. Och det är ju det han
vill, också i elegierna: fylla allt med ande
och gud, såsom allt var fyllt med ande och
gud en gång i tidernas begynnelse. Hur lever
inte det stora och ogripbara i de strofer där
han liknar sig vid ett jublande Jerusalem,
och ytterligare säger, att
ich lag in Harfendämmerungen
und atmete den Abendstern.
Eller när han i en av elegierna förklarar, att
so reisst die Spur
der Fledermaus durehs Porzellan des Abends.
Den ensamhet Rilke hela sitt liv sökte,
kom honom att med övernaturligt skärpta
sinnen lyssna: till yttervärlden, till tingen
■— då föddes Gud till liv i Das Stunden-Buch;
till sig själv, inom sig — med den konflikt
som födde elegierna som sent resultat. Det
ytligt mänskliga, dess städer och dess kultur,
förstod han aldrig och ville han aldrig förstå.
Han var en av »de mycket sena», en gammal
kulturs och släkts sena skott; men han ville
till det enkla och ofattbart fattbara, längtade
till den skönhet som för honom var Gud.
Han var en ensam mystiker i en tid då både
ensamhet och mystik blivit en aning
omoderna. En mycket stor konstnär — och en
helighetens och andens väktare.
RAINER MARIA RILKE:
ORPHEUS. EURYDIKE. HERMES
Det var i själens underliga bergverk.
Likt stilla silvermalmer gingo de
som ådror i dess mörker. Mellan rötter
vällde det blod som går till människor,
och tyngre än porfyr var det i mörkret.
Det var det enda röda.
Klippor funnos
och övergivna skogar. Broar över tomrum
och, mycket grå och blind, den stora dammen,
som svävade över sin djupa botten
liksom en regnig sky över ett landskap.
Och mellan ängar, milt fördragsamma,
blänkte den enda vägens ljusa strimma
som ditlagd blekväv.
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
