Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Språket som livsform. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Språket som livsform
Av Hjalmar Lindroth
JLllT som lever framträder
på ett karakteristiskt sätt, som ofta kan
kallas form. Formen kan vara konkret och
påtaglig; men den kan också vara
otillgänglig för yttre iakttagelse, eller blott
indirekt tillgänglig därför. I fråga om
mänskligt liv anser vi ju oss, alltjämt, ha skäl
att skilja på inre, psykiskt, och yttre,
fysiskt liv. Men det råder bra liten klarhet
om vart deras egenart, och om bådas
inbördes förhållande. Blott det är säkert,
att de flesta mänskliga livsyttringar har
både en psykisk och en fysisk sida.
Det sätt varpå människans liv och
livsyttringar är gestaltade, är väl aldrig
oberoende av vad som tillföres henne utifrån,
även där det för en oreflekterad
uppfattning kan te sig så, t. ex. beträffande den
normalt arbetande hjärtverksamheten. I
varje fall gäller det på psykologiens
område, att livsformen skapas av det
någonstädes ifrån mottagna och dettas
bearbetning.
Att språket är psyko-fysiskt, bestrider
ingen. Man försöker ofta hålla isär vad man
sålunda kallar språkets inre och dess yttre
sida. Den förra har ofta kallats betydelsen,
den senare formen. Det har emellertid
särskilt från logikernas sida gjorts gällande
— och såvitt jag förstår med rätta —,
att »betydelsen», när det gäller levande tal,
inte bara får sökas i det psykiska
innehållet bakom den akustiska språkdräkten.
Om någon säger: Jag har en tavla i mitt
rum, så framgår uttalandet naturligtvis
ur, och innebär självt, en psykisk akt, en
förknippning av element till en sats; och
visst är detta resultat något centralt för
»betydelsen». Men den talande vill också,
och icke minst, leda uppmärksamheten till
ett yttre faktum: tavlan i rummet. Och
detta hör också till begreppet betydelse.
Och omvänt: den s. k. språkformen är
just form för något inre. Lyssnar vi till
ljudföljderna i ett språk varav vi intet
förstår, så har de för oss ingen egentlig
»form», och för oss hör de inte till språk.
Det psykiska och det fysiska hos språket
är på flerahanda sätt, och mer än
lekmannen anar, inflätade i vartannat. Just
såsom en psyko-fysisk helhet utgör språket
en utomordentligt särpräglad mänsklig
livsföreteelse. Vi måste emellertid lägga en
avgörande vikt vid att grundvalen och
drivkraften för språket i funktion är
psykisk. Detta skänker en särskild övervikt
åt den psykiska aspekten. Det är tankar,
känslor, drifter och behov av skilda slag,
som i språket — nu just fattat som en
psyko-fysisk helhet — finner sin
psyko-fysiska form, Språket är en livsform av
säregen art inom mänskligt själsliv,
varigenom anden objektiverar sig i ett slags
symbol, eftersom det inte kan ske helt
direkt. Liknande symbolvärldar är myten,
religionen, konsten, men icke — synes det
mig — av samma allmängiltigt genomförda
art. Det är prof. Ernst Cassirer som i
senare tid har gjort djupgående
undersökningar över denna språkets symboliska
funktion.
Om man närmare vill undersöka denna
egenartade livsform, kan man utan tvivel
anlägga olika synpunkter. Man kan t. ex.
fråga sig hur språket fått denna uppgift,
och hur det sedan utvecklat sig till allt
större fullkomning. Särskilt inom den
tidigare språkforskningen diskuterades myc-
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
