Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Språket som livsform. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Lindroth
ket denna fråga om språkets historiska
uppkomst; och ännu är problemet icke
avfört från dagordningen. Det är inte »löst».
Vi vågar nog påstå, att det på senare tider
fått en konkretare behandling, t. ex. i
anslutning till vissa verkliga rön inom både
ren psykologi och språkvetenskap, varvid
inte minst de grundliga undersökningarna
av barnspråket varit högst lärorika.
Likväl synes mig dessa rent historiska
problemställningar alis icke så fruktbara
som vissa andra. Jag ämnar därför här
icke draga något längdsnitt genom
språkutvecklingen, utan i stället väsentligen
hålla mig till tvärsnittet. Jag skall betrakta
språket som något som existerar som en
psyko-fysisk helhet vid en viss tidpunkt
och — vilket blir avgörande för hela
framställningen — hos ett relativt slutet
samfund.
Men då kan jag inte med språk främst
mena en allmänt mänsklig förmåga, eller
ens det sätt varpå denna brukas. Man
skiljer sedan rätt länge inom den s. k.
schweizisk-franska språkforskarskolan
mellan de tre begreppen langage — parole —
langue; och denna skillnad har visat sig
viktig och brukbar. »Langage» är det
överordnade begreppet, motsvarande språk i
odifferentierad användning. Själv vill jag
däri dock särskilt fixera just språkförmågan.
Därinom skiljer man på »parole» och
»langue». Det förra kan vi bra återge med
talet; för det senare har vi i svenskan intet
kort och bra ord, men vi kan säga: det
enskilda språket (la langue suédoise o. s. v.).
Det är med det senare begreppet, med
»la langue», vi nu skall få att göra. Om vi
säger att vårt eget språk utgör en livsform
just för oss svenskar, och för den enskilde
svensken, får begreppet livsform, vill det
synas mig, en fördjupad innebörd. Det är
i vårt eget språk vår ande manifesterar sig.
Hur helt annorlunda — med särskilda
undantag — om vi talar ett annat språk,
även om vi tillägnat oss det väl!
Det har många gånger påståtts, och
påstås ännu utan reservation av åtskilliga
språkforskare, att det bara är inom de
enskilda människorna som språket
egentligen finns till. — Man behöver vid detta
påstående ingalunda förbise, att språket
ju är ett medel för kommunikation mellan
människor; detta har inte lett någon att
säga att språket »håller till» någonstans
mellan de talande. Det nämnda påståendet
kom till som en reaktion mot ett äldre,
nästan rakt motsatt: språket är en
»organism», icke alldeles av samma art som
naturforskningens organiska objekt men dock
på sätt och vis med ett eget »liv», som
följer sina bestämda lagar. Dessa utspelar
sig visserligen inom de talande, men träder
i verkställighet utan att individen som
sådan betyder stort. Varje språk har sin
aktiva »Sprachgeist». Detta åskådningssätt
var delvis tillämpad utvecklingslära.
Från detta, att betrakta språket såsom
ett på visst sätt självständigt väsen, har
vi väl nu kommit bort. Och dock:
utvecklingen går ofta i spiral; och de som följt
med språkvetenskapens senaste
utvecklingsskeden, har på sätt och vis kommit
tillbaka till påståendet att språket icke har
sitt såte blott inom de talande (eller
skrivande) människorna; ja att vi i själva
verket inte förstår vad språket är just såsom
livsform, om vi inte fattar det såsom något
överindividuellt och på visst sätt för sig
existerande; om också i annan mening än förr.
Jag har sagt att det är med det enskilda
språket, med enskilda representanter för
»la langue», som vi skulle syssla. Det är
där som vi bäst kan ådagalägga språkets
egenartade »svävande» över den enskilde,
och över alla enskilda. Det är
uppfattningen av det enskilda samfundets språk
såsom ett system, och ett fördjupat
studium av denna språkets systematiska
natur, som lärt oss detta — och som
ytterligare skall lära oss det. Ty ännu är detta
slags undersökningar bara i sin början.
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
