Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Språket som livsform. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Språket som livsform
Stöten till denna uppfattning av språket
som system har kommit från mer än ett
håll. Det får ingalunda sägas att åsikten
är helt ny, eller har sprungit fram med en
gång; men den är ny i sin genomfördhet,
och såsom grundval för en ny, lovande
och krävande forskningsmetod. — Ett
viktigt incitament utanför språkvetenskapens
egna led kom ifrån den nya sociologin i
Frankrike, uppburen framför allt av Emile
Durkheim (1889, 1895) och Lévy Briihl
(1920-t.). Man studerar där vissa
företeelser som utbildats genom mångas
samverk-kan, och som konsoliderats till system som
existerar oberoende av de enskilda
individerna. Dit hör särskilt seder och bruk i ett
slutet samfund. Dessa har utbildats genom
lång tradition, och har inte alltid sin
naturliga motivering i en inre situation. De har
blivit konvention. Den enskilde böjer sig
för dem — om han inte vill bli oförstådd,
väcka löje eller protest, ja stötas ut. Tänk
er en som vägrar att hälsa när han träder
in i ett sällskap! Seden utövar således ett
bestämt tvång på individen i hans
förhållande mot samhället och medmänniskorna.
Men varje land har sina seder. — Och nu
har man gjort gällande, att språket just i
denna samma mening faller inom
sociologin. (Detta är något annat än den generella
insikten att språket naturligtvis är något
socialt därför att det förverkligas
inter-individuellt, och inte kan förstås utan att
detta beaktas.)
Det lönar sig nu att fråga om språket
verkligen helt och hållet har de
kännetecken som är typiska för objekten för ett
sociologiskt betraktelsesätt. Det är några
bestämda punkter som därvid bör fixeras.
Det är utan tvivel riktigt, att språket
(la langue) i viss mening existerar ovan
individerna. Jämförelsen med seder och
bruk är väl ägnad att belysa vad detta
innebär — därför att de uppenbarar sig
i konkretare form än språket. Det är visst
och sant, att språket icke skulle existera
20—Ord och Bild, 4$:e årg.
om alla de som talar det förintades; men
detsamma gäller seder och bruk. (Det är
alltså inte tal om några självständiga
»organismer».) Men så länge ett visst språk
bäres upp av ett samfund, är det varken
= den enskilde språkbegagnarens språk
eller blott en ren summa av alla
indivi-dualspråken. Det har en egen struktur, är
ett system, där de olika elementen har sina
givna funktioner, i regel väl avgränsade
från andra delars o. s. v. Momenten däri
är beroende av varandra. Redan nu ett
exempel: verbets böjningsformer: jag
reser, reste, har rest, kommer att resa, skulle
resa (om inte), skulle ha rest, res o. s. v.
Emellertid, om vi med ett
individual-språk menar det språk som individen
ständigt bär inom sig, och som träder i
tjänst när han talar eller skriver, så bär
även detta utan tvivel systemets prägel.
Jag böjer mina ord efter bestämda mönster,
jag har bestämda konjunktioner för att
inleda bestämda slags satser, jag nyttjar en
viss ordföljd — t. ex. han är inte sjuk, men:
jag vet att han inte är sjuk, o. s. v. Men detta
är så just därför, att jag under en ganska
mödosam tillägnelse har fått del i det
redan före mig existerande överindividuella
systemet, vars auktoritet tycks vara rent
konventionell. En islänning säger: jeg veit
ad hann er ekki sjükur. Genom mycken
praktik extraherar jag så småningom
omedvetet en stomme som jag allt bättre
hand-haver.
Ingen enskild behärskar emellertid
systemets alla möjligheter. Det
överindividuella systemet är mycket rikare utbyggt,
är allsidigare. Det reflekteras på något
olika sätt i olika hjärnor. Lättast kan detta
kanske belysas vid ordförrådet. Det
överindividuella systemet rymmer ett mycket
rikare ordförråd än någon enskild använder.
Vårt vardagliga ordförråd är som bekant
hos de flesta påfallande fattigt. Inom
förstärkningsorden t. ex. har var och en ett
ganska litet urval, som han ständigt »kör»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
