Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Språket som livsform. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Språket som livsform
ställning, »stämma om» hela instrumentet.
Och detta säger dock något om melodien,och
om »kompositören», om folklynnet.
Men det är nog inte heller så mycket
de enskilda ljuden som ens akustiskt
präglar ett språk, utan det levande talet, med
sina accenttyper och tonfall. Här kommer
otvivelaktigt fram något folkpsykologiskt
betydelsefullt. Men den som blott gjort
ytliga iakttagelser, akte sig att här komma
med påståenden (i synnerhet om han inte
kan förhålla sig klart objektiv gent emot
andra språk).
De i det enskilda språket i bruk tagna
ljuden bildar emellertid otvivelaktigt ett
mer eller mindre klart utformat system,
som vi lär oss bara för att det är
omgivningens språk. Förefintligheten i ett språk
av ett visst ljud sammanhänger ofta med
förefintligheten av ett visst annat. De
svenskar som uttalar bära med mycket
brett ä, uttalar också böra med mycket
brett ö] likaså hör bära med mindre brett
ä ihop med böra med mindre brett ö.
Och de som talar dialektalt och säger
bera, de har också børa, med spetsigt ö.
Men bära och børa trivs inte i samma mun.
I svenskan har vi p, t, k med kraftig
andning (h) i början på ord, men denna får
man undertrycka om man skall tala
hygglig franska. — Mellan vokalerna i ett språk
behövs ett visst avstånd för att de skall
hållas väl isär. Därför går det ofta så,
när en viss vokal börjar röra på sig, att
också andra vokaler kommer på glid: på
Tjörn t. ex., uppträder a ofta med klang
av brett ä; därför har ä-ljuden makat sig
iväg ett gott stycke mot e; e (t. ex. i ben)
låter i stället nästan som i, och i har fått
den ytterligare förträngda, på vissa håll
egendomligt surrande klang som vi kallar
Viby-«.
Inom formläran kan vi dröja lite vid
substantivets och verbets böjning. Vi lär
oss vissa deklinationer och konjugationer.
Somliga av dem representerar vanliga böj-
ningsmönster, andra ovanliga. Många ord
är sådana, att den som »kan» systemet inte
tvekar hur han skall böja dem: till gosse
hör gossar, till flicka flickor. Hos verbet är
sådant mindre självklart: bära — bar, men
svära — svor och lära — lärde; vi säger
gripa ■—■ grep ( och har en hel rad liknande),
men slipa — slipade; falla — föll, men
kalla — kallade. Barnet måste så
småningom tillägna sig skilda former i levande
sammanhang, innan de naturligt sluter sig
samman till ett litet system inom det stora.
Har jag gäst och flod, är det numera bara
vad jag lärt mig, och den språkkänsla
som således grundlagts, som säger att jag
inte ska säga gästar, flödar fastän jag säger
hästar, bodar. Därför är nyinkomna lånord
ibland vilsna: bil hette först biler, sedan
bildades bilar. Ordet slöt sig snart till den
talrikare och psykologiskt starkare
inhemska gruppen. Detta skedde genom vad
man vant sig att kalla analogi, d. v. s.
bildning — ev. ombildning —■ efter ett
mönster som dominerar i det
undermedvetna. Det hette t. ex. kil —• kilar, stol
— stolar o. s. v. Genom analogi har en
mängd delvis genomgripande omlagringar
i systemet skett under tidernas lopp. Vårt
språks skilda böjningsmönster såg i äldsta
tid mycket annorlunda ut än nu. De som
möter oss i den äldsta fornsvenska
litteraturen, var nästan desamma som i
isländskan (och inte bara i fornisländskan, utan
i isländskan av idag): t. ex. hos
substantivet: en mängd kasusändelser, precis som
i latinet och delvis i tyskan. Numera har
vi nästan bara en form i singularis och en
i pluralis [häst — hästar), och så hos vissa
ord en genitiv på -s (som i levande tal är
sällsyntare än i grammatikorna).
Det är av stort intresse att söka förklara,
hur en så genomgripande förändring av
våra böjningsmönster kunnat äga rum.
Orsakerna var flera. Här skall vi dröja vid
den, som framför allt berör frågan om
»språket som spegel för en viss livsform»,
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
