Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Språket som livsform. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjal m ar Lindroth
för ett visst sätt att uppfatta och gestalta,
för en viss »inre form». — Vi hade en gång
t. ex. särskilda dativformer, och då »styrde»
t. ex. vissa verb dativ, såsom alltjämt i
tyskan: folge mir (men begleite mich). Så
gjorde fornsvenskans hjälpa ( = tyskans
helfen), så gjorde glömma (alltjämt i
isländskan). »Styra» dativ — detta får inte
tas ytligt Man förnam objektet här
ursprungligen icke såsom direkt, utan bara
indirekt, drabbat av handlingen. Men en
omläggning har skett, först i de talandes
inställning. Alltmer började man i sådana
fall känna objektet såsom direkt föremål
för handlingen: hjälp mig, glöm mig inte
(eller såsom något obestämt mitt emellan).
Då blev den särskilda dativformen
obehövlig — och försvann så småningom.
Detta tycks ju böra ha medfört en
påtaglig förenkling och lättnad? Men — vi
får inte glömma att i stället för
kasusän-delser i många fall kom prepositionsuttryck
(en mängd sådana fanns förut): glädjas
med dativ blev glädjas över {åt) något,
gifta sig enom manni (dativ) blev gifta sig
med en man. Det vore i princip orätt —
det inser man numera —att inte kalla
också detta för kasus, nämligen så snart
den fulla och konkreta innebörden i
prepositionen försvunnit, och vi bara fått
en stående »konstruktion»: glädja sig över;
över har ju inte alis någon konkret
innebörd längre. Men är det »enklare» att lära
sig alla dessa många prepositioner? Det
duger inte att hugga tag i fel preposition;
då stötes genast den kunniges s. k.
språkkänsla. Om systemet vunnit i enkelhet,
lämnar vi alltså därhän, men en
psykologisk omläggning, och en omläggning i den
språkgestaltande verksamheten, är
otvivelaktig, fast vi nu sedan länge på denna
punkt kommit i ett nytt jämviktsläge.
Vi uppfattar en klar skillnad mellan
ental och flertal, och denna skillnad har
vanligen fasta uttryck (om ock av skilda typer):
liäst — hästar. Men tvåfalden uppfattar vi
inte längre som en särskild kategori. I äldre
germanska språk hade den dock sin egen
form, dualis, men bara hos verb och vissa
pronomen. I de senare hade, även i nordiska
språk, vi tvä och Ni två var sin särskilda
form gentemot vi och Ni med syftning på
flera. Men så småningom släppte den inre
känslan för tvåfaldens särställning.
Pluralisformen trängde ut dualen. Dock med
ett märkligt undantag: i isländskan har
det i vardagsspråket blivit dualen som
segrat, och slagit pluralformerna ur brädet:
t. ex. vid, förr betydande »vi två» men nu
om hur många som helst; v jer (= svenskans
vi) finns visserligen kvar, men användes bara
i stelare språk. Hur skall denna dualens
seger förstås? Sund metod bjuder att man
svarar: alltså måste inom pronomen dualen
av någon anledning ha dominerat i sin
användning över pluralen. Jag har
annorstädes lagt fram ett förslag beträffande den
sociala miljö vari detta kan ha skett:
utgångspunkten har kanske varit det duala
pronomen varmed husfadern och
husmodern sammanfattades på de isländska
gårdarna. Sedan inbegreps hela hushållet.
Ett par frågor som höra till satsläran:
Först några ord om verbets plats i
förhållande särskilt till subjekt och vissa andra
satsdelar. Detta är inte bara en ytlig
ordföljdsfråga; företeelsen kan spegla ett visst
arbetssätt hos tanken. Är det inte idealet
att föreställningarna (satselementen)
presenteras just i den ordning som den
gestaltande tanken stannat eller stannar vid
dem, såsom en klättrare fortskrider från
pinne till pinne i en stege? Jo i och för sig;
och inte minst underlättar detta
mottagarens begripande. Men andra faktorer kan
störa denna ordning — legitima och mindre
legitima. Till de förra hör känslan, som
fortast möjligt vill driva fram det som dess
accent vilar på, och som ofta är det
väsentliga (Grymta månde smågrisarna om de
visste vad stora galten lider). En smula
mindre legitimt (i och för sig) är det stör-
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
