Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Språket som livsform. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjal m ar Lindroth
vecklar något. Vi skulle kunna tala om
en den moderna tankens nästan
algebraiska blekhet. Men vi skulle utan denna
inte kunna jonglera med språkets
symboliska »spelbrickor» så som vi måste.
Och så tillämpningen av detta om
åskådlighetens förbleknande på det speciella
fallet, på de opersonliga uttryckens
övergång till personliga: När »pilen» som
pekade bakåt i mig drömmer, slutar att
överhuvud åskådligt peka, så blir det intet
våld på någon åskådlighet när förloppet
vändes om.
Det finns en annan skillnad mellan sätt
att föreställa sig (respektive att tänka och
gestalta), som står nära skillnaden mellan
åskådlighet och avbleknat; nämligen den
mellan liv-rörelse-skeende å ena sidan, och
stillastående-vila-död å den andra. Det
förra har sitt normala uttryck i verbet, det
senare i substantivet: Han arbetar ger mer
föreställning av liv än han har ett arbete;
jämför ytterligare: tavlorna förevisades ~ en
förevisning av tavlorna ägde rum (med ett
»tomt» verb till hjälp); affären utvidgades ~
en utvidgning av affären skedde. Särskilt i
tyskt skriftspråk har denna sista
uttrycks-typ på vissa håll tagit väldet. Hos oss är
den till god del tyskt lån. Kritiken har
klandrat denna »substantivsjuka». Den är
uttryck för minskat »liv», för en
verbalhandlingens koagulering. Det är troligt att
den sammanhänger med att det abstrakta
tänkandet (spekulationen) i substantivet
finner fastare stöd vid sitt successiva
fortskridande än vad det mer glidande verbet
bjuder. Och då är det kanske ingen
tillfällighet att det j ust är tyskan som här gått
till överdrift. Så återverkar den
mekaniserade typen på uppfattningen och
hindrar dennas fria rörlighet. Men i många fall
gynnar verbalsubstantivet en ofta
nödvändig koncentration av tanken.
De skilda ordklassernas utbildning och
bruk sammanhänger överhuvud ytterst
intimt med livsformen. Och inom den en-
skilda ordklassen är det också lätt att
uppvisa, hurusom närstående föreställningar
också i språket gärna sluter sig samman till
grupper. Ända sedan urspråklig tid håller
en liten grupp av släktskapsord ihop: fader,
moder, broder, dotter, syster, i nästan alla
språk av vår stam. Men sonen har varit stark
nog att stå ensam. — I vårt språk har vi nu
av s. k. svaga neutrer bara öga, öra, hjärta.
I isländskan hör hit även njure {nyra) och
lunga. Det är kanske tungan (som alltid
varit femininum), som dragit till sig lungan.
Men varför träffa vi aldrig ett näsa? Detta
har språkhistoriska skäl; också sådana måste
naturligtvis beaktas.
Detta sista leder oss till att behjärta
vad det vi kallar ordens genus kan ha
för sammanhang med sättet att uppfatta
omgivningen. Vi inser nog genast att
bandet är starkt. Men vi rör här vid ett
invecklat problem. Vi kan utgå från det s. k.
sexuella genus: vi finner det begripligt att
den manliga parten, i ordform — gärna
också i ordets »böjning» —■ utmärkes på
ett annat sätt än den kvinnliga. Detta
finner nog den naturliga människan inte ens
bero på någon vår uppfattning: den s. k.
verkligheten själv påtrycker oss ju detta!
Om nu allt det andra, som varken är
manligt eller kvinnligt, hade blivit neutrum,
kunde vi begripa det hela. Men så är det ju
inte. Vi skall nu visserligen se bort från
vårt nutida skriftspråk; där har man
ingensomhelst känsla av att t. ex. kvast och
mast egentligen tillhör olika genus; i många
dialekter heter det emellertid kvasten men
masta, och man säger han om den ena, hon
om den andra. Näppeligen förnimmes det
ena som mer manligt, det andra som mer
kvinnligt. Knappast förnimmes heller i
dialekter någotdera som mer levande än
för den som om båda säger den. Men en
gång i urtiden, vid en mer animistisk
livsuppfattning, har det väl ändå varit något
sådant som först vållat denna tvådelning:
förnimmandet av somligt såsom mera släkt
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
