- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiofemte årgången. 1936 /
316

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Albert Nilsson. Av Olle Holmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Olle Holmberg

hans prosa då och då kunde flamma upp i
en stor bild, såsom då ban på ett ställe
säger om Platon att under tidernas lopp
ha andarna gång på gång sökt sig tillbaka
till hans tankevärld för att tända sina
facklor vid hans eld. Man borde tända
några facklor också vid Albert Nilssons eld,
en eld som verkade renande utan att
bränna.

Om en person fällde Albert Nilsson en
gång samtalsvis och på skämt uttrycket:
»Han har en förolämpande klarhet». Albert
Nilsson hade så själv, en klarhet som
var »förolämpande» därför att den kom var
och en som han talade med att begripa
att han själv tänkte oklart. Man märkte
det alltså själv, men Albert Nilsson lät
inte märka att han märkte det, ty i
hans lojalitet ingick att också ta upp vad
den sade som han talade med och försöka
få mening i det. Hans klarhet och hans
ädelmod sammanföll, men högre än dessa
bägge ting, fastän därmed intimt
sammanhängande, tyckte man kanske ibland stå
den egenskap som man ville mest beundra
hos Albert Nilsson: hans objektivitet. Man
måste känna vetenskapsfolkets passioner
och rancuner för att förstå hur
beundransvärt objektiv Albert Nilsson var. Då man
talade med honom om teorier och
hypoteser inom hans vetenskap och på hans
forskningsfält, så fanns det — detta är verkligen
sant — inte någon fördom hos honom till
förmån för de teorier och hypoteser som
han själv hade framställt, utan han var
oupphörligt beredd att erkänna en tanke
motsatt hans egen såsom lika berättigad
att prövas som hans egna tankar. Man kan
vilja bestrida detta med hänvisning till
att han några gånger, även ganska skarpt,
polemiserade till förmån för egna idéer. Ja,
men inte därför att de var hans, utan
därför att han — med rätt eller orätt —
ansåg dem riktiga, och fann dem ytterligare
bestyrkta. Den som hade tillfälle att iaktta
honom då han höll på med ett polemiskt

arbete om Tegnér några år före sin
död kan intyga att det hela tiden var
sakintresset det gällde för honom; det
gällde inte personligt försvar eller
angrepp, utan att få reda på hur Tegnér
verkligen hade tänkt. Innan han hade
prövat sin opponents anmärkningar och
nödgats förkasta dem var han fullt
beredd att om de vid prövningen
visade sig riktiga, erkänna dem. Det är
naturligt, säger man. Det är
ovanligt.

Om Albert Nilssons åskådning kan man
väl i viss mån använda ordet idealism, i
många av ordets betydelser. Som ung
akademiker i Lund i början av århundradet
hade han närmat sig den politiska
åskådning som man på den tiden oftare av
idealism än av opportunism anslöt sig till, den
som intresserade sig för de fattiga
folkklassernas förbättrade ställning:
socialdemokratiens. Han deltog någon gång i i
maj-demonstrationer, men lät aldrig
enrollera sig i lederna och ansågs hopplös
av dem som ville värva honom till striktare
partitrohet. Någon annan partiåskådning
fick han emellertid heller aldrig, men stod
de senare åren politiskt sett säkerligen
helt utanför partierna. I hans
litteraturhistoriska uppfattning kom hans idealism
till synes i den motvilja han privatim
visade mot den litteraturhistoriska
»freudianismens» försök att härleda idéer ur
underlivskriser eller i hans starkt skeptiska
hållning gentemot den därmed delvis samtida
kulturkritiska pseudomarxismens önskan
att i stället härleda mänsklighetens idéliv
ur dess ekonomi. Idealist på deras sätt som
inte känner eller vill känna verklighetens
villkor var Albert Nilsson emellertid långt
ifrån, och givetvis hade han i sin egen
utveckling gått igenom både positivism och
naturalism. Han höll som ung docent i
Lund ett föredrag på en s. k. studentafton
om de positiva religionernas framtid, en
framtid som han troligen inte trodde på.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1936/0356.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free