Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Åke Öhberg—Larson. Birgit Tengroth—F,dit.
Melodien som kom bort eller Komedien om Larson.
hållandet. Den döde Dion hade åtminstone den
fördelen, att fru Roeck Hansen tog fram hans
mask och ägnade den en speciell vänlighet.
Hade man fått se Crommelyncks skådespel
Den storståtlige hanrejen och kunnat
jämföra den med Den store guden Brown, skulle
man kunna ha sagt, vilken av de två som
verkade mest konstruerat pretiös.
Efter allt fåneri med Crommelyncks »Le
cocu magnifique», som jag ivrigt råder sådana
att åtminstone läsa, som vilja få en
uppfriskande ilska över tillgjordheten i »modern»
människoskildring, uppränning och dialog —•
författaren uppger, att stycket spelar »de nos
jours en Flandre» — och efter »Guden Browns»
masker var det behagligt att se Kjeld Abells
danska revyfars med allvarligt innehåll,
kallad Melodien som kom bort eller Komedien
om Larson. Där fanns också ett par
fotografiska masker på kontorsflickorna, vilka
masker verkade bra onödiga och irriterande.
Men stycket hade en både vänlig humor och
skarp satir, och dess intellektuella och
spirituella revytrick voro i djupare mening
roande. Regien och de modernistiska
dekorationerna av Per Lindberg och Georg
Magnusson voro här stilriktiga och berömvärda.
I aderton korta, ibland sällsynt lyckade
scener får man vara med om en kontorists —
Åke Ohbergs liv på kontoret och i hemmet,
får se hur den glade, sympatiske unge
mannen genom det mekaniserade livet och de
trånga förhållandena förlorar »melodien», den
glada livslusten, och börjar tycka allt vara
tråkigt och tomt för att slutligen genom sin
rara hustru—Birgit Tengroths älskande energi
åter påminna sig melodien och »bli människa»
eller vad det kan kallas.
Det var roande, rörande och upprörande
att se denna tragikomedi, och envar känner
igen något av vad han sett och varit med
om med hustru, svärföräldrar och chefer.
Många infall äro ofantligt lustiga, så när
chefens hustru, bestående endast av hatt,
smycken, toalett och en klapprande näbb ■—
så förefaller hon för Larson — försöker att tala
hos sin make för att någon av hennes
skydds-lingar skulle få den plats som Larson hade
hoppats på. Förmodligen såg hon i denne
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
