Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
fattige skyddslings ögon mera ut som en
ängel än som en fågelskrämma. Den
begåvade och uppfinningsrike författaren har
velat se allt under Larsons synvinkel, och
det var alldeles riktigt. Larson tyckte nog,
att Edits, makans, lilla bulliga ansikte var
ändå sötare än vi tyckte och uppskattade
nog mindre än vi åskådare hur lustigt,
måttfullt och konstnärligt svärmodern—Gull
Na-torp och svärfadern—Carl Ström återgåvos.
Melodien ljöd lockande från melodiflickans—
Stina Ståhles vackra mun.
Det viktigaste för alla människor är att
ej förlora melodien, att ej hamna i
mekaniseringen eller i den stora likgiltigheten.
Vilken religiös eller statlig inställning man
än må ha, borde det vara det väsentligaste att
besinna ordet »Vad gagnar det människan,
om hon vunne hela världen och toge skada
till sin själ?»
Slutrepliken väckte en del undran, med
tonvikt på att man måste arbeta gemensamt
för att Larson skulle bli lycklig eller
åtminstone få höra sin melodi då och då.
I ett stort fascistiskt land talas det om
gemensamhet i arbetet och likriktning. Det
gemensamma arbetet är nödvändigt ej bara
då skyttegravarna skola grävas, i vilka man
ju egentligen lär skola ha sin naturliga
tillvaro. En viss hotfull ton höres igenom. Ett
annat stort land har också
gemensamhets-idealet; sedan omkring två miljoner icke
önskvärda element »eliminerats», har man
där gjort mycket för att organisera det
gemensamma arbetet. Kan man ej tänka sig
relativt gynnsamma förhållanden för
gemensamt arbete i ett land med traditionell
demokrati och där Tegnérordet »Tvång retar
ädelt sinne» är i tankarna hos ett flertal av
medborgarna ?
Chefen var av Abell tecknad som Larson
såg honom, hård och likgiltig som han skulle
vara i sin med guldmynt prydda
kavajkostym. Jag tänkte litet över de chefer jag
sett, grosshandlare och stora affärsledare och
även för ali del stora teaterdirektörer. Man
förvånar sig över det varma intresse de i
allmänhet bruka ha ej bara för fröknarna
Larson utan också för herrarna Larson.
Ibland få de arbeta hårt med den sparsamma
styrelsen, kanske till och med med staten,
för att de skola få igenom de
löneförhöjningar, som chefen vill genomdriva för att
de skola höra något av melodien under det
gemensamma arbetet.
En stor framgång hade Komediteaterns
lilla fåniga engelska pjäs av Philip Johnson,
kallad Kanaljer —• varför anar jag icke. Det
berättas om en stor skådespelerska, att hon
kunde läsa upp alfabetet så att folk brast i
gråt. Fru Alice Eklund kan läsa upp det
baklänges så att man småler och
samtidigt tjusas av hennes volubilitet och charm.
Hon fångade oss genom sin rädsla för åskan.
Kvinnans vägar till mannens hjärta äro många,
och hon var som ett kvicksilver, medan
maken—herr Ernst Eklund var som en
filbunke. Alla spelade med en säkerhet och en
brio, som kom det hela att likna ett väl
utfört jonglörnummer. Väninnan—fru Lisskulla
Jobs hade en graciös friskhet, som kunde
förklara hennes egendomliga motvilja mot
lagliga äktenskap; ty hon kan få ingå ett dylikt
bara hon ger sitt tillstånd, och det gav hon
här i pjäsen.
Låt vara att revyformen ej är den högsta
av dramatikens arter, men att den kan ha
varit den första, är nog troligt, och att, som
förut är framhållet i dessa teaterkrönikor,
man i grottorna härmade djur och kanske
också hövdingen i granngrottan, och att
damerna bidrogo med magdans och troligen
även med rumba. Men kvalitetsskillnad
finnes det också på revyområdet, och den är
ungefär lika omfattande som den på damer
eller på sill, d. v. s. ofantlig. Revytitlarna
äro ofta mycket sägande. Vad det menas med
»Folkan fståss» begripa alla utan att ha sett
den. Hm, sade greven bör man helst ha sett
för att veta, att greve Rutger Archibald
Lilliesparre hade fullgoda skäl för sitt »hm».
Kar de Mumma är kvick, och man sade
inte »hm» efter att ha sett revyn, där den
trevlige Valdemar Dalquist väl löste sin
uppgift att vara toujours. Handlingen? En för
det sceniska entusiastisk grevinna—fröken
Hjördis Petterson inbjuder ett teatersällskap
till sitt ståtliga Plettingehus och hälsar med
obetalbar hänförelse skådespelaren Olander—
herr Nils Wahlbom med det förtroliga »Oiis»!
Grevinnan har, tycks det, stor
härmnings-förmåga. Hon vågade sig med djärv hädelse
på det allra största: Tora Teje som majorskan.
Det fanns kraft och karaktär i allt som den
begåvade skådespelerskan tog sig till på
Plettingehus. »Ölis» hade en mystisk förmåga
att med något darrande hand leta efter och
finna nyckeln till vår hj ärtkammare. Det
roligaste av alltihop var när hovmästaren
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
