Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
John—Valdemar Dalquist skildrar oss enkla
medborgare, utledsna på maningarna till
aktiv eller passiv sexualitet, och för vår
räkning, när vi äro uttröttade av
predikningar om ingetbarns-, enbarns- eller
tjugu-barnssystemet, serverar Kar de Mummas
replik: »Hela Sverige önskar nu att vara
obemärkt.»
Klart söderut hette Södra teaterns revy.
Den var svag. Finnes det ej någon dagslända
som dör mycket ung? Den sorten behöver ej
vara god för det. Blott två saker stannade i
minnet, med ali aktning för
arbetsprestationen att såla ihop revyn. Åke Söderblom
visade verkligt styva egenskaper som
varietéartist. Det var roligt att återse den
sympatiske Max Hansen, utmärkt härmad av
Söderblom. En Fremtoning av värde var den
oförbränneliga Käthie Rolfsen som rufsig
akterstäderska eller var det kanske
skär-gårdsbåtsuppasserska. Hon var fullkomligt
utan hämningar och den lättsinnigaste och
gladaste slampa, som kommit inom min
erfarenhetskrets. Man slukar henne med hull
-—- hon var ganska mager — och hår — hon
var otroligt slarvigt kammad — och minnes
henne som ett värdefullt femininum. Men i
övrigt vill man, då det gäller Klart söderut,
citera prins Hamlets allra sista ord: »The
rest is silence», vad övrigt är är tystnad.
III.
Suomen Kansallisteatteri kom för att
gästspela på vår Dramatiska teater. En
historieprofessor i Finland har berättat för
mig, att då Gustaf III kom till Finland och
hälsades med »eläköön», det finska leve, han
förvånad frågade, varför man ej talade
svenska. I det avseendet äro vi nu något mera
underkunniga än tjusarkonungen men icke
mycket. Språket verkar ytterligt främmande,
men det klingar vackert med sin
vokalrikedom. Troligen har det aldrig låtit så bra som
när dessa skolade och kultiverade röster
framförde det på scenen. Spelet, ja det blev
stumfilm med musik, här ett vokalt
ackompanjemang, skulle man kunna säga.
Den finska dramatik, som uppfördes, var
tre enaktare av den 1872 avlidne Aleksis
Kivi, skaparen både av den finska romanen
genom sin. »Seistemän veljestä», Sju bröder,
och av den finska dramatiken genom det här
förut givna, alldeles ypperliga folkskådespelet
»Nurmaisuntarit», Sockenskomakarna. Nu
fingo vi se hans tre under slutet av 1860-talet
skrivna stycken: Yö ja päivä, Natt och dag,
Lea samt Kihlaus, Förlovningen, med prov
både på den realism och den romantik som
utmärka Kivi.
Man fick i det första skådespelet se in i
Finland, och det var just vad man önskade.
En bondgosse Tapani—Unto Salminen i
Savolaks vid Saimen, tillhörande släkten
Montague i byn, är kär i Liisa—Henny Valjus
Capulet — vad släktnamnet på finska nu
kunde vara. Hon är blind, men genom
gumman Kerttus—Tyyne Haarlas konst — man
får hoppas, att den hörde till den vita magien
-— blir Liisa seende. Hon var icke vacker
men mer. Det lyste om det enkla flickebarnet,
då hon rörd och hänförd hälsar ljuset och
ser sin fästman under björkarna.
Lea spelade i Palestina, och det begrep man
redan av den smakfulla, konstnärliga, man
kan nog säga lokalövertygande scenbilden av
Matti Warén-Waris. Lea—Kyllikki (ett så
förtjusande namn på en liten flicka) Väre
var publikanen Sakeus’ dotter. Det berättas
hos Lukas i hans nittonde kapitel om hur
Sakeus, överhuvud för publikanerna eller
tullförvaltare i Jeriko och försedd med
alltför goda självtagna ekonomiska förmåner,
steg upp i ett mullbärsträd, varifrån han
såg Frälsaren, som inbjöd sig själv till hans
hus och talade med honom med den påföljd,
att Sakeus ville återlämna allt orättfånget
gods och ersätta detta fyradubbelt. Kivi
låter detta inverka på dottern Leas beundrare
farisén Joas — Urho Somersalmi, som drog
sig tillbaka från det nu ekonomiskt mindre
lockande partiet. Av denne Joas hade
skådespelaren skapat den vackraste, vildaste
och mest trovärdiga orientaltyp jag
någonsin sett, vare sig på teatern eller ute i livet.
Ädla åtbörder hade också den mörka
skönheten Lea. Det låg mycket av biblisk stillhet
och högtidlighet över händelsen på den stora
takterrassen med den öde, mystiska
bergsranden i fonden.
Förlovningen var ett litet enkelt och
groteskt skämt. »Herrarnas Eeva» var, ett ännu
icke till kanonisk ålder hunnet fruntimmer,
som försökte, det bör man ej göra, tjäna
två herrar som »hushållerska». Nu har hon
velat stadga sig genom att bli skräddaren
Aapelis laggifta hustru. Hennes lynne är
labilt, och då skräddaren oförhappandes slår
sönder hennes »äkta porslinssockerskål»,
beslutar hon sig för att ge upp äktenskapet.
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
