Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
Hon saknade alldeles, då det gällde
skräddaren, Margaretas »Mein Busen drängt sich
nach ihm hin». Men en karaktärsfull typ av
den murriga trekvartsgamla hushållerskan
gjorde skådespelerskan Tyyne Haarla, och
toaletten med 1860-talsfärger var i hög grad
stilfull. Mest nöje hade man av tjuvpojken
Jooseppi—Henny Valjus. Där fanns det
humor och humör av äkta art, och det är
mycket sällan man får se en ung dam så
fulländat och utan överdrift krypa in i en
bondgosses skinnbyxor.
Tartuffe var jag ej i tillfälle att få se,
men vad jag fick vara med om av den finska
teatern gav en stark känsla av kulturvilja.
Man vet ej tillräckligt här i Sverige, att den
finsktalande allmogen är kulturhungrig i så
hög grad, att den till och med med möda
och energi söker tillägna sig den till finskan
översatte Dante. Man kan då begripa, med
vilken iver man vill stödja och njuta av det
egna språket på scenen; och föreställningarna
visade, att man hade kommit långt på
scenkulturens område och att den finska teaterns
chef, herr Eino Kalima och hans sceniska
konstnärer ha alla skäl till stolthet.
Såvitt jag känner är det i Europa tre
dramatiska teatrar som i de städer, där de verka,
ha ett anseende av alldeles speciell art: Théåtre
Franfais i Paris, Burgtheater i Wien och Det
Kongelige i Köpenhamn. De ha en karaktär av
nationella bildningsanstalter och äga ett rykte
att vara ett uttryck för fulländning inom sin
art, något i samma stil som den påvliga kurian
ännu har och den tyska generalstaben i det
kejserliga Tyskland hade. Alltså effektiva.
Troligen eller rättare säkerligen förekommer
i Köpenhamn en del anmärkningar över Det
Kongeliges skötsel i ekonomiskt och
konstnärligt avseende. Och i pressen synas väl
yttranden, att man ej längre står på samma höjd i
diktion, i konstnärlig ansvarskänsla etc., ty
eljest vore det ej en teater. Här i Stockholm
var det blott en anmärkning av allvarlig art
som förekom, och det var att framställningen
av de olika skådespelen var alltför fulländad.
Jag vet ej riktigt, hur pass nedslagen och
förkrossad man bör se ut, då en dylik beskyllning
slungas en i ansiktet. Man får hoppas, att
teaterchefen, den sympatiske Andreas Møller, tar
det med ro, om han också älskvärt och som
jag tror riktigt framhöll, att på vår
Dramatiska teater det klassiska och högre
skådespelet varit mera framträdande och också väl
spelat. Vi ha alla skäl att vara tacksamma för
vad som vår Dramatiska teater bjudit i
Köpenhamn och hur den spelar här. Den mottogs
nu i vår med så gott som enhälligt, mycket
starkt bifall av de på dramatisk konst kräsna
danskarna. De ha en tvåhundraårig
Holbergs-tradition, och det är lyckligt, om också en
viss snusförnuftighet ligger över en del
Hol-bergspjäser. Vi ha vår femtioåriga
Strindbergstradition. Det är emellertid ej snusförnuft, ej
ens förnuft som han har för mycket av. Men
han är i alla fall en av världsdramatikens
store.
Är Kaj Munk Kristi efterföljare eller
Antikrists föregångare? Vad han själv säger
betyder i det avseendet ej så mycket, ty han hör
till dem som vilja bli missförstådda och vill
verka molnstod, en förnumstig sådan. Här i
hans av danskarna spelade Kcerlighed ha vi
en dansk präst som är ateist. Är det ej
mycket ärligare att stå kvar i kyrkan, om man är
en sådan, frågar förmodligen Munk. Man bara
väntar sig, att Kaj Munk skall komma med
något meddelande, att Kristus egentligen var
ateist i djupare mening. Men sedan detta är
sagt, kan det ej nekas, att man fick en stark
känsla av storheten över en sådan prästs
hjälpande och tröstande betydelsefulla gärning i
en avlägsen församling. Med underbar
naturlighet och karakteristik — detta är den
värdefulla kärnan i dansk teaterkonst — utveckla
sig här i Thorkild Rooses iscensättning olika
livsöden och motsättningar. Prästen Ejnar
Kargo spelades av Eyvind Johan-Svendsen.
Han hade det bistert dels med sin ateism, som
han fick lov att dölja — och det får man inte
säga något om — och dels med sin innerliga,
låt vara platoniska kärlek till ett av sina
församlingsbarn, hans bästa väns hustru fru
Ingeborg Tomsen—Bodil Ipsen, som
besvarade hans känslor och fint och stilla, med den
rätta enkelheten utförde sin både i livet och
på scenen svåra roll. Prästen hade allmännelig
kärlek, utövad vackert och salvelsefritt, men
med den enskilda kärleken var det litet svårare.
Som skuren i trä och med hårdhet och
fanatism var den utmärkta typ av läsaren Peter
Andersen, som den smidige och
högkultive-rade Thorkild Roose skapade. Alla av de
tju-guen personer, som uppträdde, hade gjort
något stilriktigt, men biskop Gævø, som skulle
förmana den något väl oregelbundne och
väl kärleksfulle prästen, blev i Valdemar
Møllers gestalt till en scenisk idealfigur av en
varmhjärtad och klok protestantisk biskop.
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
