Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Clara Pontoppidan.
hand fatt på brackan, men stycket — och det
gör det svår- eller rättare sagt till stor del
obegripligt för sådana, som ej läst det med
kommentarer — är överflödande av angrepp på
och polemiker med kända litterära samtida
personligheter. Så huggen på H. C. Andersens
dramatiska arbeten, som Heiberg kom med,
emedan Andersen samma år »En Sjæl efter
Døden» skrevs stött sig med Heibergs maka,
den stora skådespelerskan Johanne Louise
Heiberg. Hela det märkliga skådespelet, en
föregångare till »Per Gynt», är laddat med
skepsis, satir och djupsinne, ej bara i sitt hån
mot brackmentaliteten. Romantikens förakt
till och med för den egentligt borgerliga
dygden, det ihärdiga dagliga, trogna arbetet,
kommer fram i slutscenen:
Stræb og taal!
Intet Maal
opnaaes kan i Evigheden.
Vent ej Nydelsen og Freden,
vent ej Lønnens fyldte Skaal,
sjunga danaiderna, som evigt bära vatten till
sållet. Arbetsslavar! Då den stackars själen,
som förgäves försöker sig vid paradisets och
även vid Elysiums portar, kommer ned i
helvetet, blir han först litet häpen, när
Mefistofeles, på hans fråga vad han befunne sig,
svarar »i helvetet». Bracksjälen lugnar sig
dock snart. Han får höra, att han i helvetet
skall finna allt som på jorden. Det finns där
ställen, där de riktiga skojarna plågas, men
de honnetta som han skola finna
densamme Travlhed og Tidsfordriv
som forhen i det jordiske Rige.
Det kommer deraf, maa jeg dig sige,
at du, min Ven, og dine Lige
alt, mens I leved, i Helvede vare.
Svend Gade hade ordnat med
iscensättningen och dekorationerna. De verkade
sinnrika och kvicka, om det ordet kan användas
om sådant. Den Proteus-artade store
förvandlingskonstnären Holger Gabrielsen var själen,
som med sin vulgära uppsyn och sitt paraply
traskade igenom rymden och framkallade hos
oss åskådare får man hoppas individuell
självprövning men säkert ett triumfatoriskt
fariseiskt löje. Höjdpunkten var hans samtal
med Mefistofeles—Thorkild Roose. Den
smidige, högtbildade skådespelaren, som även
privat är en glänsande talare, utförde med
förvånande säkerhet den store dialektikerns
roll. Teaterdirektören Heiberg ger i fjärde
akten ett s. k. tjuvnyp åt skådespelarkåren,
förkroppsligad av en herre av det oroliga
släktet, som han särskilt ville åt. Det var en
god konstnär, säges det, men något
deklamatorisk, skådespelaren Nielsen, som om sig
själv yttrade: »Jeg brøler med min
Tordenstemme.» Det var på honom Heiberg var
gramse. Här spelade Johannes Poulsen
hans möte med Döden, nu särskilt hemskt
och gripande i John Prices maskering. Det
var ej bara det självupptagna hos
skådespelaren, det var hela mänsklighetens
ego-centriska självbelåtenhet och oäkta känslor
som. här fingo på pälsen.
Ett dylikt avslöjande förekom också i Carl
Gandrups satyrspel Munken gaar i Enge.
Det mefistofeliska inslaget är
musiklittera-ten Dr. phil. Karl Vitus—Johannes Poulsen,
som bekantar sig med en landspastor
Tolderlund och av denne införes i Fjordlunde
prästgård, där pastorskan »fjädrade» sig för den
främmande herrn och både hon och hennes
man var för sig anförtrodde honom sitt inre,
prästen sitt skaldaspirantskap och hon —
doktor Vitus var, som nämndes,
musiklitte-rat — sina funderingar på att bli
operasångerska. Då prästfrun fått höra, att en sinnessjuk
rymt från det närbelägna hospitalet, söker
hon skydd vid doktorns bröst, och det är ett
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
