Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
Brita Hertzberg—Katerina. Göta Allard—Aksinja. Einar Beyron—Sergej.
K a t er i n a Ismailov a. Seen nr första akten.
gudlöshetspropaganda (den vid svärfaderns
dödsbädd berusat lallande popen). Först
fjärde akten, då det osälla paret tillsammans
med andra fångar rastar på sin vandring till
Sibirien, kommer med en fläkt av
mänsklighet och tragik.
Till de tre första akternas hopade
brutaliteter har Sjostakovitj — något gåtfullt
kallad »Rysslands Mozart» — skrivit en ej sällan
rytmiskt vital musik. Någon gång, i den
sketch-artade polisscenen och det därefter följande
mellanspelet, kan hans orkester erinra om
den tidigare, burleske Stravinskij. Men
förhärskande var en rå kakofoni och en
uttrycksfattigdom som stod i full paritet med texten.
Endast undantagsvis hördes några
känslotoner, såsom i Katerinas trånadsfulla
fissmoll-adagio i första akten — för övrigt det enda
med förtecken försedda partiet i det annars
skenbart alltigenom i C-dur eller a-moll
gående, alltså snarare atonala partituret.
Intryck gjorde ännu ett enstaka nummer,
der efter svärfaderns död följande
orkester-largot, en på ett ostinat bastema uppbyggd
passacaglia av luguber prakt; man frågade
sig blott hur den av textförfattarna så
otrevligt skildrade mannen, som svampförgiftats
av sin ej alis ångerfulla svärdotter, kunnat ge
anledning till ett tonande eftermäle av sådant
slag. Slutakten var även musikaliskt som en
opera för sig, genom sina visserligen ej
melodiskt märkliga, men särskilt i några körinlägg
osökt klingande uttryck för slavisk melankoli.
»Katerina Ismailova» som efter sin
urpremiär i januari 1934 samlat en mängd fulla
hus i tonsättarens hemland, har där plötsligt
uppförts på index — ett av symptomen på en
i flera avseenden försiggående strömkantring.
»Modernistisk vanställningstendens», musik
för »formalistiska skönandar», har det hetat
i den Stalin närstående tidningen Pravda.
Men när det som ytterligare gravamen påstås
att operan gjort succés hos »borgarpubliken»
i utlandet förhåller det sig tvärtom, särskilt
vad den stockholmska beträffar. Panikartad
föreföll också den förskräckelse som kom
operaledningen att efter endast två
föreställningar låta det ovanligt energiskt rekla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
