Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glims t e dt
merade verket^för alltid försvinna från
spellistan.
Det var dock en alltigenom omsorgsfullt
instuderad, inscenerad och uppsatt
föreställning som Ragnar Hyltén-Cavallius,
kapellmästare Sandberg och Jon-And tillsammans
här presterat. En scentekniskt behändig
lösning -— väl praktiserad redan i Ryssland —
var den för de tre första akterna
gemensamma dekorationen med gårdsplanen och ett
tvärsnitt av köpmansliuset, med avlägsnad
främre vägg. Sista aktens fångläger saknade
som scenbild ej stämning, men mer
belysning, också motiverad av det sibiriska
snötäckets även nattetid något ljusspridande
effekt, skulle underlättat uppfattningen av
vad som till sist egentligen hände; skall
teater spelas i mörker, gör den knappast skäl
för sitt namn som betyder skådebana.
Rolllistan var alltigenom väl besatt. För att
endast nämna huvudframställarna ägde Brita
Hertzbergs Katerina det trovärdiga, som
brukar utmärka hennes spel och sångföredrag,
det senare här dock försvårat av
kompositören. Einar Beyron var precis så lymmelaktigt
och listigt landsorts-donjuansk som han skulle
vara.
överdriven respekt för diktarordet röjer
ej heller Fausts fördömelse, Hector Berlioz’
»dramatiska legend», som under
originaltiteln »Damnation de Faust» förut är känd
genom konsertframföranden. Textboken är
ett konglomerat av Goethes »Faust» i Gérard
de Nevals översättning och fria tillsatser,
skrivna av Berlioz själv och en hans
journalistkollega Gandonnière. Redan titeln utvisar,
såsom tonsättaren i företalet till partituret
själv medger, att verket ej är grundat på
Goethe-diktens huvudidé. Men liksom Berlioz
bekymmerslöst förlägger första avdelningen
till Ungern, endast för att såsom ett slags
pålitlig schlager placera sin i Budapest med
triumfal succés framförda bearbetning av
Rakoczymarschen, synes det egentliga motivet
för Fausts fördömelse vara komponistens
åstundan att ge fantastiskt-romantiska
tonskildringar av helvetesritten och
pandemoniet med de på Svedenborgsk rotvälska
sjungande avgrundsandarna.
»Hector Berlioz synes oss utgöra, jämte
Hugo och Eugène Delacroix, treenigheten av
den romantiska konsten», skrev Théophile
Gautier efter generalrepetitionen på
Opéra-comique i december 1846. En betydande del
av verket förelåg i »Huit scènes de Faust»,
tryckta redan 1829, året fore framförandet
av »Symphonie fantastique» och
»Hernani»-premiären. Föreställningen blev närmast ett
fiasko, trots en del vänkritik och ali
förhandsreklam som beståtts Berlioz i hans egenskap
av spirituell och fruktad kritiker i
dagspressen. Över huvud skulle det dröja ända till
början av 1870-talet innan den tidigare i
Tyskland mera uppskattade Berlioz — då redan
död — började i Frankrike bli föremål för en
mera allmän, småningom till kanonisering
gränsande dyrkan. Tydligen kände den efter
kriget nyvaknade franska nationalkänslan
ett behov att få sitt eget land företrätt bland
musikhistoriens stora, annars idel tyska B:n.
Även hos oss var man en tid smittad av
Berliozkulten, såsom ej minst framgår av
de utförliga artiklar som Adolf Lindgren i
Aftonbladet 1888 ägnade Musikföreningens
presentation av »Damnation». Även vid
närmast följande repriseringar höll sig den med
tillhjälp av Arvid Ödmann, Salomon Smith
m. fl. vunna framgången. Vid det senaste
framförandet, i november 1924 på Operan,
kunde dock varken Forsell som Mefistofeles
eller David Stockman och Greta Söderman i
övriga partier få vår numera med Wagner
och Brahms förtrogna publik att känna
varmare för »Damnation» än för en del andra
på senare tid givna Berliozverk.
När Operan som vårsäsongens första nyhet
efter parisiskt mönster gav »Fausts
fördömelse» i operaform, ställdes på detta endast
för konsertframförande avsedda verk
fordringar som dess skapare aldrig utfäst sig att
infria. Sångrecitativen förbinda endast
nödtorftigt de olika tablåerna som alltför
rapso-diskt återge delar av Faustämnet för att
tillsammans kunna konstituera ett drama.
Musikaliskt är det några från
symfonikonserternas repertoar kända stycken, främst den
vapenrasslande Rakoczymarschen,
sylfbalet-ten med sin eteriskt klingande valsmelodi
och den med karikerande instrumentering
mefistofeliskt menade irrblossmenuetten, som
alltjämt leva. Det mesta av denna delvis
programmatiskt skildrande musik ter sig
endast som krampartat och förbleknat
romantiska effekter. Berlioz, som även i detta verk,
särskilt i nämnda nummer, framstår som stor
och framtidsvarslande orkesterkolorist, fann
sällan de melodiskt betvingande tonfallen,
allra minst som vokalkomponist. För att
endast nämna Margaretas av sorgset engelskt
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
