Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
Fausts fördömelse. Andra avdelningens sista bild.
horn beledsagade romans »D’amour
1’ar-dente flamme» (»Dahin ist meine Ruhe» lyder
den tyska återöversättningen av den franska
översättningen av »Meine Ruh’ ist hin»),
begynner denna uttrycksfullt men förlorar
sig snart i kyligt artificiell kvasimelodik.
I detta övervägande konsertanta verk
blevo huvudframställarna, Jussi Björling—
Faust, Helga Görlin—Margareta och Joel
Berglund—Mefistofeles, oundvikligt reducerade till
kostymerade oratoriesångare, låt vara
väl-sj ungande sådana. Förmodligen tänkte de
utmärkta artisterna med saknad på Gounods
»Faust», som ändå är en riktig opera och i
jämförelse med »Damnation» är riktigt
pietetsfull mot Goethe. Vad kunde Operans
regimagi-ker, Harald André, tillsammans med
maskinmästaren Gunnar Broberg och Jon-And —
belysningsmästarens namn hade också varit
förtjänt att utsättas i programmet —■,
åstadkomma annat än tableaux vivants som också
voro chantants ? Särskilt väl utföll samarbetet
i andra avdelningens första seen, där Fausts
studiekammare vid körens påskhymn
förvandlas till en visionärt verkande
katedralinteriör; sällan har väl projektionsbild — av
kyrkvalven — så omärkligt och därför
suggestivt smält tillsammans med fasta
dekorationer och mänskligt staffage. En fantastiskt
verkande lokal för den vilda djävulsdansen
var det trattformiga, rödglödgade helvetet.
Till det mindre lyckade hörde
dekorationsbilden (andra avdelningens sista) vid de
luftigast möjligt klädda luftandarnas,
sylfer-nas, dans: de ur scengolvet uppdykande
växt-eller svampformationerna väckte mindre
föreställning om förtrollad trädgård än om någon
mondän damhattbutik.
För sin Judith har Natanael Berg, det
måste erkännas, gjort en för operabruk
ändamålsenlig, icke pietetslös
sammandragning av Hebbels romantiskt naturalistiska
tragedi, som fullbordades 1840 och alltså har
decenniet gemensamt med »Damnation de
Faust». Det spetsfundigt filosofiska
reflekterandet, så talrikt förekommande både i
titelhjältinnans och Holofernes’, den assyriske
fältherrens, många monologer, är obekvämt
för komponerande och skulle i sångform,
överflyttat till opera, givit denna en
oproportionerlig längd och dessutom blivit
svårbegripligt. Det senare gäller väl också den
sköna änkans nu uteslutna berättelse om
äktenskapet, som lämnat hennes jungfrulighet
oberörd och så ökat hennes mystiska
förutbestämdhet för hämnarkallet, lönnmordet
på Holofernes, den hebreiska staden Betulias
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
