Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G I imstedt
belägrare. En diskutabel avvikelse var den
av tonsättaren inlagda bön på hebreiska, som
följer efter Judiths sorti genom den öppnade
stadsporten; hur mycket mer menings- och
verkningsfullt är inte originalets aktslut,
som för folket bekräftar att den stumme
Daniel blivit en profet. I de delar som
bibehållits av taldramat utgör operaversionen dock
i allmänhet en direkt översättning. En annan
fråga är hur mycket som blir kvar av det
egentligt Hebbelska när huvudsakligen
endast händelseförloppet återges, utan den i ali
dialektik utvecklade, subtilt psykologiska
motiveringen.
Många äro de tidigare musikverk, som
hämtat sitt ämne från den gammaltestamentliga
apokryfiska Judith-boken. De mer berömda
namnen återfinnas bland
oratoriekomponisterna, t. ex. Marcello, Cimarosa samt Mozart,
som i likhet med flera andra (Jommelli,
Holzbauer, Salieri etc.) tonsatt Metastasios
»Betulia liberata». Bland operakomponisterna
påträffas först under senare år ett mer
klingande namn, Honegger, vilkens dock mer
oratorie- än operamässiga »Judith» givits
också i Göteborg.
Har den kvalitativt magra listan på
Ju-dith-operor genom Berg erhållit värdefull
tillökning? Man tror det först, vid åhörandet
av den mellan mässande parlando, ett något
mer mångtonigt recitativ och stundom talade
repliker växlande deklamationen, som inte
saknar ett visst språkmelodiskt betingat
uttrycksvärde. Orkestern — instrumentering
har ju alltid varit Bergs specialtalang —■
stödjer sångstämmorna klangfullt nog, utan att
täcka dem. Men denna stora klangapparat,
som kunde väntats tolka den djupare
innebörden i den förkortade Hebbelska handlingen,
kommer nästan aldrig att genom
självständigt, motiviskt-melodiskt framträdande ge
kompensation för och komplement till det
aldrig ens ariost förtätade, musikaliskt
fullständigt intresselösa reciterandet. (En bra
negativ förtjänst är att komponisten ej,
såsom med gillande framhållits, skrivit några
mer eller mindre örontj usande arior — det
behöves melodisk styrka även för en sådan
synd.) När orkestern ej nöjer sig med enbart
ackordisk ledsagning av sångstämman,
bjuder den sällan på annat än intetsägande,
oftast blott entaktiga motiv, som
transponeras några gånger för att aldrig mer återkomma.
Rudimentära äro också, förvånande nog i en
opera av detta slag, de sporadiskt förekom-
mande ansatserna till körsång. Beträffande
de orkestrala mellanspelen kan i det som
förbinder de båda första akterna förnimmas ett
dramatiskt pulsslag, liksom en efterdyning
av de stormiga uppträdena i Holofernes’’
läger och en förkänning av stillheten i
Judiths kammare. Men detta är ett undantag,
och det grått och betryckt klingande
orkesterstycke som exekveras medan Holofernes
enligt programmets uppgift tager Judith med
våld bekräftar helhetsintrycket av den i
längden monotont recitativiska operans
musikaliska sterilitet. »Judith» erinrar kanske
stilistiskt om de allra första operaförsöken
(»dramma per musica»), men att nu komponera
med samma — frånsett orkesterfärgen —
begränsade uttrycksmedel som för flera
hundra år sedan voro de enda till buds
stående kan endast bli reaktionärt i sämre
mening.
Tack vare vad som fanns kvar av ordagrann
Hebbel kunde huvudframställarna, Brita
Hertzberg—Judith och Joel
Berglund—Holofernes, åtminstone i de första akterna utveckla
betydande förmåga av dramatisk
karakteristik. Den senare kom oss i förstone att —
såsom Carl G. Laurin skrev om Hedqvists
framställning på Dramatiska teatern —•
nästan tro på Holofernes’ kombination av
vilddjur och övermänniska. Men under
föreställningens lopp kunde tonsättningen inte
undgå att alltmer tynga ned och försvaga
intresset även för dessa prestationer.
Regissören, Harald André, hade ej någon
tacksam uppgift så till vida att
folkscenerna — annars hans styrka som
instruktör — i Bergs bearbetning förlorat sin i
originalverket grandiosa gestaltning.
Oreserverat kunde beundras de efter Isaac
Grüne-walds skisser utförda dekorationer och
kostymer som i motsats till samme konstnärs
arbeten för »Simson och Delila» och »Oberon»
(av 1921 och 1926) ej ville förbluffa som ett
slags fristående och för de agerande ofta
hindersamma stafflitavlor, utan voro
dramatiskt funktionerande sceninramningar,
monumentalt formade och koloristiskt
raffinerade. Särskilt ihågkommes den barbariskt
blossande färgprakten över tältet där
Holofernes välkomnar den »vällust som närts
av hatets brännande flammor».
Spelårets enda nyuppsättning var Johann
Strauss’ Läderlappen, som uppfördes redan
i början av höstsäsongen och på grund av
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
