Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m st e dt
»Féens kyss», varur en svit spelades, anges
»inspirerad av Tjajkovskij». Något torrt
retrospektivt fanns både här och i den —
enligt självbiografin av antikens lärda
buko-liska poesi inspirerade— »Duo concertant» som
jämte en rad rena transkriptioner utgjorde
programmet vid en av Stravinskij och hans
violinist i Konserthuset given duoafton.
Möjligen komma dessa verk att i en framtid te sig
något mer till sin fördel. Nu hade det säkert
varit mer givande att äntligen få höra något
av de närmast efter »Petrusjka» tillkomna,
övriga egentliga genombrottsverken, »Sacre
du printemps» och »Noces».
Sibeliusjubileet, tonsättarens 70-årsdag i
december, kastade tidigt sin skugga framför
sig. Redan före märkesdagen fingo vi jämte
violinkonserten, utförd av Efrem Zimbalist,
höra två likaledes bekanta verk, den
nationellt impressionistiska symfoniska dikten
»Tapiola» (»Skogsgudens rike») och den ungefär
samtidigt tillkomna sjunde symfonien, över
vilken — för att citera Karl Ekmans fina ord
i hans till jubileet utgivna biografi — samma
»apolliniska ljusdyrkan» som manifesteras i
femte symfonin »gjuter sin guldglans». Det
formellt fria, först småningom melodiskt
kondenserade tonspråket i denna »Fantasia
sin-fonica», såsom verket ursprungligen kallades,
fängslade nu ännu starkare än förut, tack
vare utförandet under Sergej Kussevitskij,
en också i Tjajkovskij s femte symfoni
framträdande orkesterbetvingare, säkerligen
spelårets mest betydande nye gästdirigent.
Georg Schnéevoigt, en alltför sällsynt
gästdirigent för Konsertföreningens av honom en
gång — man kan nästan säga — tillskapade
orkester, var ledare vid den egentliga
festkonserten och vid en följande, delvis också åt
Sibelius ägnad konsert. Den grubbeltyngda
fjärde symfonien, i a-moll, som redan 1917
presenterades här av samme dirigent, ligger
knappast för dennes rättframma kynne. Han
kan trösta sig med att ej ens Toscanini, enligt
vad som berättas i nyssnämnda biografi,
kunde få sin New York-publik att uppskatta
det svårtillgängliga verket; för att riktigt
hamra in det i åhörarnas medvetande spelade
maestron det vid tre därefter på varandra
följande konserter — med vilket resultat får
man dock ej veta. Programmen upptogo också
»En saga» i den ursprungliga, mer »vilda» och
mindre koncentrerade versionen. Största
intresset knöts till de nyfunna både satserna
ur »Lemminkäinen»-sviten, vilkas betydelse
framhölls i Sulho Rantas till jubileet i Ord
och Bild publicerade essay. Här återstår
endast att instämma i glädjen över att
konsertrepertoaren blivit förrikad med en hel ny
symfoni av den unge Sibelius — så kan denna
Kalevala-svit, vars två återstående, förut
bekanta satser också spelades, med skäl kallas.
Samma svit fingo vi åter höra vid den i
Finlandsveckan ingående Sibeliuskonsert som
också leddes av Schnéevoigt, nu i spetsen för
Helsingfors stadsorkester. Gärna ger man
programbladet rätt i att Schnéevoigt är en
ypperlig orkesterpedagog. Nytt bevis lämnades av
denna hans senaste orkesterskapelse som
spelade med en i varje stämma i hög grad
märkbar disciplin och intensitet. Jämte »Tapiola»
upptog programmet D-dursymfonin, alltså
äntligen ett av de vid de tidigare konserterna
saknade, ungdomligt blodfulla verk varmed
en större publik hunnit bli förtrogen.
Konsertföreningens mest markanta
problematiska nyheter —■ sådana på både gott
och ont vilkas värdesättning kan anstå till
eventuellt återkommande konserttillfällen —
ha varit Hindemiths symfoni »Mathis der
Maler», Carl Nielsens sjätte och sista symfoni
(»Sinfonia semplice») och Hilding Rosenbergs
»Sinfonia grave». Ganska oemotståndlig var
den i modernt arkaiserande form ingjutna
kvickheten och värmen hos Lars-Erik
Larssons saxofonkonsert, som med virtuosen
Sigurd Rascher som solist övertygade om
saxofonens resurser också som konsertinstrument.
Bra nog okynnesmässigt atonal föreföll den
här förut obekante balten Nikolaj Lopatnikovs
pianokonsert n:r 2, för vilken solisten, Stina
Sundell, dock med personlig framgång gick i
elden. En pianokonsert av Kurt Atterberg,
med Olof Wibergh i principalstämman, kunde,
trots enstaka ansatser till pianistisk bravur,
snarast kallas en ny, personligt Atterbergsk
symfoni med obligat, av orkestern ej sällan
undanskymt piano. Bland nyheter nämner
jag gärna också Zoltån Kodålys »Danser från
Galanta», en orkestralt virtuos förnyelse av
ungersk rapsodistil. Bland repriser skall
framhållas framförandet av Honeggers s. k.
symfoniska psalm »Konung David», som trots
sin heterogena stilblandning —■ Honegger går
här själv »tillbaka till» bl. a. Handel och Bach
— äger partier av pregnant uttryckskraft och
hymnisk bredd; väsentligt bidragande till
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
