Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska Teatern i Helsingfors. Av Eric Olsoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska Teatern i Helsingfors
Helsingfors nya teater, invigd 1860, härjad av vådeld 1863.
gällande i den svåra konkurrensen. Där var
den begåvade Viktor Sahlin, som dog ung,
bitter och besviken. Där var den talangfulla
Elise Stier, som efter en kort men
arbetsam tid lämnade scenen, efter det hon
»läppjat på kritikens giftbägare». Där var också
— litet senare — Adolf Lindfors, som
förgäves väntade på uppmuntran och
erkännande och som slutligen gick över till Finska
teatern (grundad år 1872), för att med
tiden bliva dess störste Molière-tolkare.
Men teater är som bekant en dålig affär,
och vid 80-talets inbrott hade de
ekonomiska svårigheterna vuxit ledningen över
huvudet. Konsul Kiseleff avgick, två
femtedelar av personalen vände åter till Sverige,
och staten hotade att draga in det
obetydliga understödet. I ren desperation
funderade man på en fusion mellen den finska och
den svenska scenen. Men stormen gick
över. En radikal förändring var av behovet
påkallad. Den kostsamma
operaavdelningen lades ned — ända hittills hade Svenska
teatern varit tvungen att underhålla bl. a.
en egen orkester —, styrelsen
koncentrerades till tre personer, den sceniska ledningen
överlämnades till en fackman och artisterna
reengagerades med reducerade löner. Med
den intelligente och bestämde dr Wilhelm
Grefberg som chef och den energiske Oskar
Malmgren som regissör eller intendent
började sedan en ny era för Svenska teatern.
Framstående rikssvenska artister anställdes
eller gästspelade. Några av de »gamla»
återvände, och bland de nya namnen funnos
sådana som: Mauritz Svedberg, Ernst
Malmström, Emil Hillberg, John Riego och
Edvard Wilhelmsson; samt bland damerna:
Ida Reis (sedermera fru Brander), Hilma
Bruno, Lydia Wessler, Julia Håkansson och
Hilma Castegren.
Intendenten Oskar Malmgren hyste
emellertid till åtskillnad från andra svenska
scenartister ett livligt intresse för den
finländska skådespelarkonsten och sökte på
bästa sätt draga fram de inhemska
förmågor, som teatern i Helsingfors vid denna tid
förfogade över. August Arppe, som
visserligen debuterade redan 1876 i »Daniel Hj ort»,
slog nu på allvar igenom, och även Anton
Franck uppmärksammades; båda dessa
skådespelare skapade sig sedermera ett namn
såsom pioniärer för de inhemska
teatersträvandena. Linda Wennerqvist, Elin
Hagman, Mimmi Nyman och Sigrid Silfverblad
(fru Precht) voro andra finländska krafter,
vilka slutligen »fingo roller» och lyckades
vinna publikens bevågenhet. Och vid
80-talets början lyste även publikgunstlingen
Fanny Grahn — som var född och upp-
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
