Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska Teatern i Helsingfors. Av Eric Olsoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska Teatern i Helsingfors
1902 flyttade till sitt nya hus blev den
gamla Arkadiateatern ledig, och här
spelade nu Folkteatern, med stöd av en
garantiförening, under några år med växlande
lycka. 1907 utdömdes, som sagt, den
fallfärdiga Arkadiateatern, och nu inträffade
det märkliga att den hemlösa Folkteatern,
efter överenskommelse med Svenska
teaterns garantiförening, fick tak över
huvudet i Nya teaterhuset. Därmed hade den
inhemska teateridéns trojanska häst
slutligen kommit innanför murarna.
Under de båda triennierna 1907—10 och
1910—13 drevos de båda scenerna samfält
av garantiföreningen under en gemensam
ledning. Rikssvensken Ernst Malmström
och den inhemske skådespelaren Adolf
Linderoos verkade dock vardera som
biträdande regissörer vid Folkteatern, vars position
till en början var ganska snävt tillmätt. Men
småningom blev dess ställning säkrare och
dess artister bättre. Anhängarna av en
svensk nationalteater i Finland arbetade
oförtrutet på sina idéers förverkligande och
långsamt men säkert vunno de »inhemska»
terräng. På våren 1913 bildades Svenska
teaterföreningen med uppgift att
understöda och främja den inhemska svenska
scenkonstens utveckling och förkovran. De
ledande inom denna sammanslutning voro
till stor del samma personer, vilka
sedermera genomförde teaterns nationalisering.
På hösten samma år jämnställdes
Folkteatern principiellt med Svenska teatern
och fick namnet Svenska teaterns inhemska
avdelning. Med detta beslut av
garantiföreningen hade den »inhemska tanken»
vunnit en ny seger av betydelse.
Under den följande treårsperioden
arbetade Svenska teatern alltså med två
avdelningar: en inhemsk och en »högsvensk»
eller »rikssvensk». Det första spelåret
(1913-14) bedrevs inhemska avdelningens
verksamhet enligt det s. k. entreprenadsystemet,
i det att den ekonomiska driften överläts
åt direktör August Arppe på dennes egen
risk; författaren Runar Schildt anställdes
samtidigt som scenisk ledare. Följande
säsong övertog emellertid direktionen själv
skötseln av den inhemska avdelningen, och
magister Schildt kvarstod som regissör ännu
ett år, men efterträddes sedan av
skådespelaren Albert Nycop. Det råder knappast
något tvivel om att det var under dessa
arbetsamma år vid teatern Runar Schildt
förvärvade sig den säkra blick för scenens
fordringar, som utmärker alla hans
skådespel, vilka — inom parentes sagt — utgöra
det kanske starkaste inslaget inom vår
finlandssvenska dramatik efter teaterns
nationalisering.
Såväl av ekonomiska som
organisatoriska orsaker visade sig emellertid systemet
med två avdelningar mindre lämpligt.
Driftskostnaderna blevo oproportionerligt
höga och den principiella jämlikheten
motsvarades knappast av en praktisk sådan —
därtill voro de förutsättningar, under vilka
de båda avdelningarna arbetade, så
väsentligt olika. Det stod numera klart för alla
teaterns vänner och gynnare, att en
slutlig ändring måste fås till stånd. Det gavs
två utvägar: antingen skulle man återgå
till det gamla systemet med de rikssvenska
skådespelarna som teaterns kärna eller
skulle teaterverksamheten baseras på en
övervägande inhemsk scenavdelning. Det
förstnämnda förslaget betecknade en
reträtt till i längden ohållbara positioner, det
senare byggde på fastare grund och innebar
positiva framtidsmöjligheter. Den
teater-intresserade opinionen delade sig i två
motsatta läger, och på hösten 1915, när
teaterns verksamhet för treårsperioden
1916—1919 skulle avgöras, utbröt »det stora
teaterkriget» mellan de två riktningarna.
Striden slutade, som naturligt var, med en
seger för den inhemska scenkonstens
representanter. »Den rikssvenska teaterns idé
tillhörde» — såsom professor Olaf Homén
formulerade slutsatsen — »oåterkalleligt
det förgångna.» Vid garantiföreningens års-
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
