Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Henrik Cornell och Italien. Av Heribert Seitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Egron Lundgren {1815 —1875). Ponte Vecchi o i Florens.
A k v a r e I I.
National muse u m.
Heribert S ei t z
stått att finna på den Apenninska halvön.
Under de två sista decennierna har
emellertid en omsvängning i problemställningen ägt
rum. Hänsynstagandet till den rikt
diffen-tierade kulturhistoriska utveckling, som
försiggått i det transalpinska blocket, främst i
Frankrike, har trätt i förgrunden. Redan
under iioo-talet kunde Reims, Chartres,
Orléans och Paris var för sig räknas som den
högre bildningens metropoler, dit hela den
europeiska kulturens spetsar sökte sig.
Humanismen mognar i dessa trakter. Under
1200-talet tar Parisuniversitetet ledningen, under
samma sekel finnes redan en borgerlig fransk
litteratur, och den vetenskapliga upptäckten
av naturen, som den italienska renässansen
fått äran av, visar sig i själva verket endast
vara fortsättningen av en procedur, som länge
fortgått i Frankrike. Exemplen kunna
mångfaldigas. Den berömde holländske
kulturhistorikern Johan Huizinga visar i sina rikt
nyanserade framställningar det ohållbara i
resonemanget om det medeltida barbariet
norr om Alperna, framställningar som
framför allt gälla Frankrike och Nederländerna.
Situationen har alltså i huvudsak blivit den,
att i stället för en originellt framsprungen,
isolerad italiensk renässanskultur har man
funnit en i Italien nationellt utvecklad kultur,
vars rötter på ett klarläggande sätt kunnat
följas ned i en äldre, nordalpinsk evolution.
Att man under alla förhållanden under det
tidigare avsnittet av renässansen dock måste
räkna med kulturströmningar i båda
riktningarna mellan de två blocken norr och
söder om Alperna, torde vara uppenbart.
Cornells första Italiabok berör hög- och
senrenässansen, hans andra ungrenässansen.
I den omfattande inledningen till det senare
arbetet redogöres för huvudproblemen under
nämnda epok, just upplagda enligt den
moderna idéhistoriska uppfattningen.
Författaren vänder sig här bl. a. mot åsikten,
att antiken och naturstudiet betraktas som
drivkrafterna »bland de många givmilda
makter, som stått faddrar vid den unga
renässanskonstens vagga». Antikens och
naturåtergivandets betydelse förnekas dock ingalunda,
ehuru de ej tillnärmelsevis kunna tillmätas
samma vikt som de bysantinska och
franskgotiska konstkretsarna, vilka i nämnd
ordning skänkt huvudimpulserna. I fråga om
antiken har konstnärens individuella stil
för varje särskilt tillfälle varit det avgörande
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
