Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Bert Brecht. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J o h a n nes E d’f ei t
ting har, så är det honom omöjligt, och därför
dömes han och avrättas
wegen Mangel an Geld,
was das grösste Verbrechen ist,
das aiif dem Erdenrund vorkommt.
Det hela utmynnar i en demonstration, i
vilken diktaren har samlat ali sin bitterhet,
ali sin nihilism, ali sin ironi. Hänförda
folkmassor vandra genom gatorna, skrikande och
jublande och bärande standar med olika
uppbyggliga paroller:
För den rätta fördelningen av det överjordiska
goda,
för kärleken,
för kärlekens prostitution,
för tingens naturliga oordning,
för de rikas frihet,
för tapperheten mot de värnlösa,
för mördarnas ära,
för smutsens storhet,
för gemenhetens odödlighet,
för den gyllene tidsålderns fortbestånd.
Det faller av sig självt, att ett stycke som
detta måste väcka blandade känslor till livs
hos publiken. Det uppfördes också gång på
gång under en storm av visslingar och skrän
och applåder. Men just detta, verkets
förmåga att väcka hat och förbittring, kärlek
och entusiasm, är ett vittnesbörd om dess
suggestiva kraft. Det avtecknar sig mot
bakgrunden av det olyckliga, splittrade tyska
folkets sociala vånda, det tolkar en ensam
människas äckel och förakt för den tid, i
vilken han lever. Det skulle inte falla mig in
att vid bedömandet av detsamma ta parti
för den ena eller den andra politiska
åskådningen. Men den konstnärliga suggestionen,
den stora furian lämnar ingen oberörd.
Detta gäller även, om möjligt i ännu högre
grad, om Brechts mest bekanta arbete,
Tolvskillingsoperan. Den är byggd på en gammal,
engelsk melodram; några av sångerna låna
färg av Franfois Villons dikter: de reciteras
med en frän, hes, cynisk stämma, som gör
ett oförglömligt intryck. Men innehållet är
i själva verket en enda stor, bitter
samhällssatir.
Hjälten i operan, Macheath, är en
mång-mördare och flickskändare, anförare för ett
band inbrottstjuvar, som på slutet inse, att
deras stackars teknik med dyrkar och
bräck-järn börjar bli sorgligt gammalmodig och
romantisk, och därför anpassa sig efter de
förändrade samhällsförhållandena och
förvandla sig till börsjobbare och bankirer med
kontor och personal, med guldkedja över
magen och cigarr i munnen. Macheath själv är
ett tag, då hans kumpan, polischefen i
London, mankerar, nära att bli hängd. Men när
han står under galgen framträder hans
svärfar, Peachum, som organiserat utplundringen
av allmänheten genom tiggare, män på
träben, blinda, lytta, och gjort en storindustri
härav, och sjunger:
Verehrtes Publikum, wir sind soweit.
Und Herr Macheath wird aufgehängt.
Denn in der ganzen Christenheit,
da wird dem Menschen nichts geschenkt.
Damit Ihr aber nun nicht denkt,
das wird von uns auch mitgemacht,
wird Herr Macheath nicht aufgehängt,
sondera wir haben uns einen
ånderen Schluss ausgedacht,
Damit Ihr wenigstens in der Oper seht,
wie einmal Gnade vor Recht ergeht.
Strax därpå rider härolden med ljudeliga
trumpetstötar in på scenen, kungen och
drottningen anlända, och som tack för sina brott
adlas Macheath, erhåller slottet Marmaell
som gåva och en livränta på tio tusen pund.
Denn für dieses Leben
ist der Mensch nicht schlecht genug.
Doch, sein höheres Streben
ist ein schöner Zug.
I denna strof, som föredrages med hård,
rosslig röst av Peachum, kommer en anda,
så mycket som det överhuvud är möjligt
skild från den klassiska tyska idealismens,
till uttryck. I rött, konstgjort ljus hägra
asfaltstäderna fram med människor, som törsta
efter pengar och njutningar och ränna på
gatorna i affärer, efter kvinnor, för att berusa
sig, i feber efter ett liv som viker undan, i
rädsla för ett slut som är oundvikligt. Men
i gathörnen stå denna tidsålders sångare,
cyniska trashankar, som inte tro på något, och
recitera med fräcka åtbörder och
apache-halsduk om halsen vilda, vinande sånger med
tiggarkungens stämma.
I denna opera lever inflationens,
Ruhrockupationens, massarbetslöshetens,
millionärernas årtionde.
Diktaren har intuitivt förnummit den inre
stämningen i den tid som är hans, därför
har han givit folk ur alla samhällsklasser
versstumpar, som de gnola i ur och skur, som de
bära på läpparna och i hjärtat. I dessa
strofer och verser tränger nämligen deras egen
livskänsla fram, febril, illusionslös, hetsig och
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
