Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Bert Brecht. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes E cl f elt
vardagslivet, de alldagliga händelserna, de
stående livstyperna och sysselsättningarna i
det moderna samhället, som varit av betydelse
för den unge tyske poeten, vilken velat stå
mitt i sin förvirrade samtid och sjunga, med
dess ton. Självständigheten i hans motivval
och accentuering kan emellertid inte ett
ögonblick sättas ifråga.
»Som tack för att solen skiner», står det
som motto för Huspostillans andra
avdelning, »kasta tingen skugga.»
Det är i denna skugga diktaren vistas,
men hans kärlek till solen och livet strömmar
som en underlig glans genom mörkret.
I den första dikten är det det oanvända
brödet i den rikes skåp som talar. Det är
mögligt, därför att ingen vill äta det, och det
blickar milt och resignerat mot himmelen.
Då säger skåpet stilla till det:
Es sind die Kindlein gangen
viele Strassen weit.
Da mussten sie ja gelangen
ausser der Christenheit.
Und bei den Heiden da hungern
Kindlein dürr und blass.
Es geben ihnen die Heiden
keinem irgend was.
Sie würden sich gerne stürzen
auf ein Stückelein Brot
mit wenigen Gewürzen
nur für des Leibes Not.
De menlöshetens tonfall, i vilka diktaren
kläder sin sociala satir, äro av raffinerad
verkan. Han spelar på psalmodikon, när han
med bitter ironi blottar nöden och eländet i
kultursamhället (och kanske har han
därvidlag lärt en del av sin avlidne kollega
Heinrich Heine). Han träder fram som ett
oskuldsfullt lamm. Men i själva verket är
han en hungrig varg, som jagar.
Det kommer gång på gång fram i de
följande dikterna. I Apfelböck oder Die Lilie
auf dem Feide skildrar han en yngling, som
utan att veta varför mördar sina föräldrar
och sedan lever några dagar i våningen med
de döda. Det kusliga är här det sätt, på vilket
han suggererar mördarens mildhet,
otillräk-nelighet, oskuld. Han framstår bara som en
olycklig produkt av en olycklig tid, och hans
brott behandlas som en vardaglig, naturlig
händelse. Tidningarna komma som vanligt,
mjölken ställes utanför dörren. Men
Apfelböck sover ute på balkongen för stankens
skull. I dikten Von der Kindesmörderin
Marie Farrar — som handlar om en fattig flicka,
vilken halvt medvetslös, då hon utan hjälp
föder sitt barn på en toalett och barnet
skriker, för att få det att tiga i sin förtvivlan
slår det så att det dör — lägger han direkt
fram tendensen:
Doch ihr, ich bitte euch, wollt nicht in Zorn verfallen,
denn alle Kreatur braucht Hilf von allen.
Det är karakteristiskt för diktarens
förhållande till sin tid, att båda dessa
morddikter äro gjorda över verkliga händelser.
Avdelningen, i vilken de stå, kallas
Bitt-gänge. Poeten känner sig, då han vädjar till
sina samtidas mänskliga känsla, som en
böneman för livets offer.
I de andra avdelningarna, exercitier,
krönikor, Mahagonnysånger och vad de nu heta,
fortsätter han att med en hart när
outtömlig, bitter fantasi framlocka tongångar, som
röja det sorgliga, det hopplösa, det smutsiga
i människans lott. Han vill öva in sina läsare
i en demaskerad nutid, en värld utan nåd,
utan idealitet, för att de, när de falla,
åtminstone skola göra det med öppna ögon,
utan att vara duperade av något. I Grosser
Dankchoral tolkar han stämningen:
Lobet die Kälte, die Finsternis und das
Verderben!
Schauet hinan:
Es kommet nicht auf euch an
und ihr könnt unbesorgt sterben.
Med sådana strofer begraver han vår
mänskliga nöd i likgiltighetens kalla regn, ett regn
som faller genom en natt utan frågor.
Diktaren spelar alla instrument, sätter ton till
supvisor, slår an orgelackord, halar positiv
och sjunger hest på paradisets bakgårdar. Men
han är inte heller främmande för den ömma,
ljuva, vemodiga violinen. Han kan inte blott
skildra, hur Gud långsamt glömmer en
drunknad kvinna, först hennes ansikte, sedan
hennes händer och sist hennes hår, han kan även
framtrolla poesien i vita sommarmoln och
flyktiga kyssars vemod, när de ihågkommas,
då åren gått:
An jenem Tag im blauen Mond September
still unter einem jungen Pflaumenbaum
da hielt ich sie, die stille bleiche Liebe
in meinem Arm wie einen holden Traum.
Und über uns im schönen Sommerhimmel
war eine Wolke, die ich lange sah.
Sie war sehr weiss und ungeheuer oben
und als ich aufsah war sie nimmer da.
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
