Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar r i e
där han har sin post; och denna serie av
upptäckter räcker för att ge hans livshistoria rytm
och stegring. Slutuppgörelsen ger till resultat,
att adjunkt Hoffmans arbetsliv icke blivit ett
nederlag; när han efter sin sista
terminsavslutning tar avsked av sin arbetsplats, känner
han tacksamhet. Det är det andra märkliga
draget hos boken: här har en akademiker
offentliggjort ett bokslut med sin värld, som
icke är avsett som en hämndeakt och där det
praktiskt taget icke avreageras någon
kveru-lans. Det är alldeles enastående. Visserligen
är Hugo Swensson icke så övermänsklig, att
han helt kan avstå från att ge uttryck åt sina
skolpolitiska åsikter, vilka innefatta en stark
misstro mot samhällsledningens ingrepp i det
pedagogiska livet under de senaste decennierna
och tyrärr även rätt trånga humanistiska
skråmeningar om naturvetenskapernas
bildningsvärde. Men intrycket av ärlig
självrannsakan och klarnad överblick över en
läraregärning kan icke störas av sådant, och till att
identifiera de många bifigurerna finns det
säkert inga nycklar; förf. avser enbart att
gestalta adjunkt Hoffmans kolleger till en
möjligast representativ uppsättning av
pedagogtyper; i ett par fall — den caesariske
rektor Arving, adjunkt Frosterus med sin
djävulska mildhet och förödande plikt- och
rättskänsla — äro typerna så väsentliga, så
säkert iakttagna och så fylligt tecknade, att
man har lov att tala om konst ur
Theophra-stos’ och La Bruyères skola.
Det minst maskerade försöket att
presentera ett utdrag ur levnadsprotokollet som
berättarkonst kom i höstens bokflod från
Waldemar Hammenhög. Svenske Apollo
innehåller omsorgsfulla uppteckningar i
krönikestil om förf:s tjänstgöring i juni
1919—-i jan. 1921 som yngste kontorist i ett starkt
lufthaltigt försäkringsbolag från kristiden.
Hammenhög har kunnat räkna med att hans
krönika skulle få tvåfaldigt dokumentariskt
intresse: dels som ett stycke kristidshistoria
i råtillståndet, dels genom att miljön är
vår tids kanske mest uppmärksammade
samhällsföreteelse, manschettproletariatet —•
de som hette Pinnebergar under
depressionstiden och nu under högkonjunkturen
kallas Larssöner. Vidare tycks han förvänta,
att det upptecknade stoffet av sig själv
skall visa sig grupperat kring en
livslinje, tillräckligt kraftig och tydlig för att
förvandla krönikan till epos — de hopade
intrycken av en grådaskig och halvsnaskig miljö
skulle ge ytterligare relief åt hur den unge
huvudpersonen först famlande, sedan allt
målmedvetnare söker få grepp om livets gåvor
och sina egna krafter. Denna förväntan har
slagit fel: det fatala har inträffat, att
huvudpersonen i stället försvinner i miljön, ter sig i
allt väsentligt som en av de andra; han lyftes
inte till någon särställning genom vad som
registreras om hans musik, hans insändare i
D. N. och hans kärlek till Ingert Berg.
Waldemar Hammenhög har råkat att så fördjupa
sig i sina miniten, att han själv helt har krupit
in i miljön och identifierat sig med den
—-och följaktligen har tappat överblicken,
urvalsmöjligheterna, siktet på det karakteristiska.
Därför kan läsaren denna gång inte dela det
nöje berättaren säkert haft: man tappar bort
sig i småttigheterna, vantrivs i atmosfären och
blir pinsamt klarsynt för de lakuner i stilisten
Hammenhögs fantasi och kultur, man annars
haft lov att glömma för hans episka kraft
eller, som i »Lindbergs», för hans vederhäftiga
patos. Självbiografien är alldeles tydligt icke
någon lämplig konstform för denne diktare.
Senare har han tagit revansch som
romantekniker i den skickligt uppfunna och elegant
genomförda skälmromanen Hustru eller
lakej?; men här har atmosfären blivit i det
närmaste outhärdlig, och man undgår icke en
viss förstämning över att förf. rör sig i den
till synes utan obehag alis. Att sällskapa med
ingenjör Berglund och intressera sig för vilka
manipulationer som företagas med hans måge
och nerver, hans sprittörst och aptit på
fruntimmer — det kan dock bli även härdade
romanläsare för starkt. Det märkliga är, att
mitt i allt kvalmet Hammenhögs bästa konst
blommar på ett par sidor, som handla om en
promenad på Karlavägen en lummig och
ödslig sommarkväll. Där har han återfunnit den
melodi som mest varit borttappad sedan
Ester och Albert sågo himlen öppnas över
Västerlånggatan och sedan flickvännerna
inredde Petterssons och Bendels första kula i
Gamla Stån. Den låter lite främmande i den
nya romanen, ty i ingenjör Berglunds värld
kan det inte finnas några melodier.
Hur konsten kan närma sig den
Larsen-Pin-nebergska miljön med metoder som äro polärt
motsatta den Hammenhögska självbiografien,
studeras lämpligen i två romaner, som
visserligen i alla avseenden ha litet format, men äro
intressanta försök att genom kräset urval av
suggestiva sakuppgifter tvinga fram poesien
ur utsökt triviala miljöer och människoöden.
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
