Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
Det är betecknande, att de bägge äro
uppkallade efter populära melodier, den ena efter
en Mozartaria, den andra efter en spansk
folkvisa, som med trettioåriga intervaller blivit
svensk schlager. Olle Hedberg har aldrig
skrivit något så obetydligt som romanen Att
få tillhöra dig. Den är onekligen ett syndafall
för virtuositetens frestelser: illusionisten visar
upp vad han kan trolla fram ur en hatt som
är alldeles tom. Men trollkonsten har utan
tvivel lyckats. Efter att ha läst ut romanen
märker man, att denna serie raffinerat banala
interiörer av fattiga ståndspersoners
vardagsliv vid trista Östermalmsgator utlöst en musik
som envist klingar efter i minnet: ur dem alla
har, som meningen var, förlossats ett och
samma tema, enkelt och suveränt genom alla
fintliga variationer — det som spelas upp när
mannens blick mörknar och kvinnans ansikte
blir naket: »Att få tillhöra dig...». Boken skulle
blivit konst, om den varit helt litet mindre av
ett konststycke.
James Larsson har liknande ambition,
men har inte alis så säker hand vare sig
med konststycket eller med konsten. Hans
nya roman har ett företal där han ber publik
och kritik att inte betygsätta hans
prestationer, utan höra efter vad han har att säga
— och hävdar att hans prosa, som
enstämmigt kallats affekterad, endast är hans
samvetsgranna försök att högaktningsfullt
avpressa språket exakta uttryck för tankar och
känslor. Man är knappast så ivrig att svära
sig fri från självupptagenhet, om man inte
känner sig skyldig; förf. har skäl att be om
ursäkt för sin prosa, ty den är misslyckad och
låter affekterad — hans strävan att ge sina
tankar ett tydligt och omisskännligt språk har
löpt vilse ut i det krampaktiga jäktet efter
ovanliga glosor och påfallande vändningar;
tankens riktiga dräkt väves av de vanliga
orden, och dem är James Larsson än så länge
ur stånd att hitta. (I parentes: man bör
icke så högfärdigt som han bekänna sig till
den strängaste grammatiska observansen, när
man själv använder »fåvitsko» som nominativ
och konstruerar »henne, det gäller, Inga
Evelyn Karlsson, skall nog själv. . .»: då är man
nämligen ur grammatiksynpunkt långt ute i
vulgärlatinet!) Sedan har han mycket
riktigt något att säga som han menar allvar med.
I tidigare böcker har han försökt ge
koncentrerade bilder av hur rotlös och livsoduglig
nutidens ungdom måste bli i den mån den
är smittad av intellektets upprorsanda; som
motstycke vill han nu demonstrera hur det
rätta, lyckliga livet i kärlek och arbete
tilldelas maskinskriverskan Inga Evelyn
Karlsson och färghandelsexpediten Valfrid
Dahlberg, två absolut lojala och underdåniga
tjänande andar i den bestående
samhällshierarkien, vilka om allt som heter uppror bara veta
att det inte är fint och vilka aldrig kunnat
föreställa sig hur ett frågetecken ser ut.
Valfrid Dahlberg skall föreställa just den
fullkomliga expeditsjäl, som Fridas vän aldrig
kunde bli, och boken vill vara en
trosbekännelse till den konfliktfria tillvaro av vanor och
levebrödskalkyler där Kjeld Abells Larsen
höll på att mista sin melodi. James Larsson
har försökt krafttaget att göra denna
tillvarelseform till betingelse för det lyckans
underverk, där ett människopar finner ett
gemensamt, för djävulen oåtkomligt rum i livet:
». . . sorgerna dit ej nå!» Det är inte underligt
att han förlyft sig.
Med Eyvind Johnson når man ett annat
plan än hos någon av de hittills nämnda
författarna. Han torde icke veta av någon annan
drivkraft till produktion än det inre tvång
som dömer en mycket liten flock av
människor till att bli och förbli poeter. Hans
självbiografiska romanserie har man endast att
acceptera som en av de uttrycksformer han
funnit nödvändiga för sitt konstnärskap.
Eyvind Johnson undgår som en självklar sak
bägge självbiografiens faror, att driva
advokatyr i egen sak och att fastna i
minnesmaterialet; även det egna förflutna objektiveras
för honom av sig självt, ter sig som en
överskådlig helhet på historisk distans och låter
sig lydigt fogas in i en sträng och subtil
komposition, där det oväsentliga ratas med
fanatisk kräsenhet. I vad mån serien fullföljer en
från början uppgjord plan, kan visserligen inte
bestämmas: man har snarare intrycket att
författaren tryggt anförtror sig åt de
successiva visionernas vägledning: det skulle kanske
i någon mån förklara verkefs säreget djärva
och spänstiga, ibland hisnande, alltid
överraskande rytmik.
I andra bandet, som kom ut till jul, når
pojken det ställe på vägen där han fångas
in av samhällsmaskineriet, som räknar in
ett nytt litet kvantum arbetskraft att
förräntas och förbrukas under en bestämd post
i den stora räkenskapen. Det är tragisk
ironi när den blåfrusne ensamme pojken
anlägger självförsör jarens stolthet gentemot sin
fars vän den gamle rallaren på kyrkogården
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
