Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar r i e
efter faderns begravning; vad han är stolt
över, betyder att samhället har börjat
utan-ordna sin kontraktsenliga prestation och
motser hans: här har du ditt liv! Det skall bli
sågverken, dit det går folk, som rallare och
flottare och bönder se ner på. Det skall ställas
in under kampen mellan kapital och arbete
och skall guppa upp och ner kring
existensminimum efter världskonjunkturernas nycker.
Det skall illustrera ett kapitel ur Övre
Norrlands historia — då pioniärtiden tog slut och
livet även i möjligheternas och äventyrens
land prisgavs åt kalkylerna. Detta liv skall
du betala med att slå ihjäl vad du själv kan
ha av möjligheter och äventyrstendenser, och
du slipper aldrig ur det. Men pojken slipper
ur det. Där han går bland de andra och
utnyttjas för bolagets räkning av den humane
kristidsdisponenten, börjar han upptäcka,
aningslöst och ovillkorligt, att han har fått
den gåva som befriar från
samhällsmekanismen, därför att den själv determinerar ens
liv mer bjudande än den. Han suger oförmärkt
upp i sig vad som fortlever omkring honom
av pioniärtidens tradition, av rallarnas
rid-darpoesi och allt det lösa vandrande folkets
episka hjälteåldersliv; det går honom i blod och
nerver, han kommer aldrig att bli det kvitt
annat än genom att ge ut det omvandlat i
nya och egna former, som dikt. Vad detta
innebär, åskådliggöres genom romanens
fristående mittparti — som korresponderar mot
sagan om lungsoten i »Nu var det 1914»—,
ett tragiskt och heroiskt epyllion där starka
mäns och givmilda kvinnors vildvuxna öden
löpa ut i katastrofer på liv och död; det
meddelas i två parallella gestaltningar, dels på
traditionens egen skillingtrycksvers, dels
omvandlat till en Eyvind-Johnsonnovell.
Makterna i spelet om pojkens liv äro givna,
spelöppningen är klar för nästa band. Eyvind
Johnsons verk artar sig att bli en svensk
motsvarighet till vad den franska litteraturen
fått av de berättare, som fått sin väckelse av
André Gide.
Vid sidan av Eyvind Johnsons
självbiografi nämner man osökt den Harry
Martinson nu har påbörjat. Det är
betecknande för temperamentsskillnaden, att Harry
Martinson genom hela första bandet dröjer
sig kvar i de tidiga barndomsåren som hos
Eyvind Johnson ha slutspelats redan vid
romanens början. Martinson kan med
vidunderlig säkerhet kalla barndomens värld till liv
— ty han har genom något mirakel själv
aldrig blivit utstött ur den. Hans särmärke
som konstnär är just att han även efter att
ha utstått mångsidig och grundlig misshandel
från det vuxna livet har bevarat barnens
oinskränkt förtroliga samkänsla med
omvärlden, deras öppna, oskymda, hungrigt
nyfikna ögon och deras ännu icke till beräkning
skrämda, i spontan rytmik pulserande
uttrycksbehov. Hans associationer, bilder och
melodier tyckas komma som när småbarn
någon gång plötsligt improvisera underligt
säker och suggestiv poesi en kväll innan de
somna eller en morgon innan de blivit riktigt
vakna. Därför kan hans konst sannfärdigt och
utan möda meddela, hur den infantila
genialiteten blommar hos gossen Martin, som får
gå på omgång i skogssocknen där Skåne,
Småland och Blekinge mötas, därför att hans
far är död och hans mor är i Karlifonien. Det
är ett snålt och hårt och slitigt liv, invid
barnets prestationsgräns och överskridande de
vuxnas, med riklig förödmjukelse och
omgivet av mycken fulhet — men Martins växt
fortgår stilla och vackert, utan att kunna
förkrympas eller vanställas: vegetationen kring
hans barndom är mest nässlor, men också de
ha sina blommor. Allt omkring honom blir
näring åt hans fantasi och upptäcktsiver,
människorna i de onda och de goda gårdarna,
skogarnas och mossarnas märkvärdigheter,
läroböckerna i skolan, de utsikter som öppnas av
tidningen ända bort till Chicago där den »vita
slavhanden» rör sig. Mot sådant som gör ont
och känns nesligt reagerar han ohämmat
primitivt: han komponerar och mässar i
skogen förbannelseramsor med högtidliga
assonanser mot det onda och effektiva bondfolket
som gör djur och människor till bruksföremål;
och straffarbete kan hos honom utlösa
förtvivlade och vansinniga hämndeakter, följda
av vildens panik som icke utesluter listig
omsorg att sopa igen spåren — som när han slår
ihjäl nabons kalv i bokens mest skakande
kapitel. A andra sidan sträcker han sig med
sugande hunger efter varje minsta grand av
ömhet och mänskligt samförstånd: på tal om
dem som haft sådant att ge barnet — den döda
systern framför allt — finner Harry
Martinsons prosa sin finaste lyriska ton. Harry
Martinsons bästa bok har kanske inte blivit
en roman, men väl en rapsodi om Barnet av
sällsam skönhet.
Både Eyvind Johnsons och Harry
Martinsons böcker handla om nöd och umbäranden;
men vad som fängslar i dem är människo-
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
