Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
även i arbetslivet. Allra striktast och längst
drives den tesen av Tora Dahl i hennes ganska
fascinerande debutroman. Den innehåller lyrik
och filosofi: filosofien är freudiansk, och den
slår an samma slags lyrik som hos Birgit
Lange. Något tröttande blir det envisa
maneret att ackompanjera alla inre händelser med
utförligt’ refererade drömmar — som
visserligen verka genuina och ofta, men inte alltid
äro suggestiva. Det viktiga är emellertid,
att Tora Dahl verkligen lyckats med något
mycket svårt: att i lyrisk prosaberättelse
skildra parbildningen som den frigörande och
lyckoskapande makten i människolivet så
intensivt att läsaren icke ställes en garde utan
känner med. Man delar förnimmelsen av lycka
och fullkomning, när bokens kvinna hos sin
man bryter sig loss ur mardrömmen om
Generalsgatan 8 — det tunga borgarhuset som blir
symbolen för livets förlamande spöken och
troll. Sedan är det intressant att se hur den
rakt motsatta tesen blivit poesi hos Stina
Aronson. Vad hon firar, icke utan exaltation,
är nämligen yrkeskvinnans seger över
frestelserna till privatlycka i Jennys varma och
oroliga, av trotsig élan lyfta och skakade
ungdom: först med denna triumf har Jennys liv
fått den förblivande form varöver en
minnesbild kan präglas. Det dilemma mellan kärlek
och arbete, som ställes i romanen, blir utan
tvivel skevt och verklighetsfrämmande, så
snart det tillskrives generell giltighet; för
kvinnor i allmänhet gäller det inte att de
måste avstå från kärlekslivet för att kunna
leva ut sig i arbetet. Men Stina Aronsons
Jenny är minst av allt någon kvinna i
allmänhet. Hon är tänkt som en av dem vilka i gamla
tider blevo antingen kurtisaner eller nunnor.
De män som söka henne och som hon skulle
kunnat dragas till äro också sådana som ropa
efter kurtisanen i henne. Men då har hon
redan haft sin uppenbarelse, att hennes väg till
samförstånd med tillvaron går genom nunnans
kall. Det är ett singuljärt livsöde, singuljärt
berättat. Romanen fortgår i en ständigt
brist-färdig högspänning, som likväl inte utesluter
lekfullhet, spydighet, t. o. m. världsvishet.
Den dansande, aforistiska prosan kan yra och
slå över, men oftare spontant finna djärva och
säkra uttrycksrörelser för grace och patos.
De människor Jenny passerar på sin väg äro
skarpt sedda och karikeras med snärtiga streck
som träffa rätt. Kanske boken bör kallas ett
litterärt vågstycke; men på sina bästa sidor
ger den säregen och äkta konst.
Historisk kostymering ligger nära till hands
för den biografiska romanen — borde
egentligen ge sig av sig själv, om
levnadsteckningen skall omfatta ett avslutat människoöde.
I Irja Browallius’ levnadsteckning över
gipsmakaren Josef Fiboni behåller det
mänskliga intresset övervikten över det historiska,
fastän författarinnan mycket skickligt tar
vara på de pittoreska värdena i den aparta
miljö hon valt. Irja Browallius torde ha valt
den även för att demonstrera att hennes konst
rår med andra ting än det närkiska bondlandet:
demonstrationen har blivit mycket
övertygande. Emellertid berättar romanen framför
allt hur en god och enkel människa, med
möjlighet till eruptioner djupt inifrån, småningom
banar sig en rak och öppen väg genom livets
krångel och vidrigheter och även lyckas
besegra gengångarna från sitt eget förflutna.
Djupt penetrerande äro de kapitel där denne
representant för den oreflekterat helgjutna
livsstilen ställes mot sin bror
biblioteksvaktmästaren, typen för den intellektuella människans
splittring och ambitiösa osäkerhet.
Författarinnan är på god väg till sin riktiga roman.
Harry Blomberg har gestaltat sin studie över
extatiska väckelserörelser i Övre Norrland som
en fingerad självbiografi av en präst däruppe
på mitten av 1800-talet —en lärd botanist som
högfärdigt vårdar sin grämelse över
akademiska besvikelser, håller på att förkomma,
först i isolering, sedan i alkoholism och allmän
förnedringskänsla under sitt äktenskap med
halvblodet Kaisu, rycks med i en väckelsevåg
och omsider får sitt andliga högmod knäckt och
omvandlat i franciskansk ödmj ukhet.
Författaren har som vanligt något för lätt för de stora
och ymniga orden, men hans variant på
Fader-Sergiusmotivet gör verkan genom pålitlig
miljöteckning och redbart människostudium.
I motsats till Harry Blomberg tar Moa
Martinson direkt sikte på att ge ett stycke
historia i romanform: Sigrids morbror, den
gamle oxfösaren, får uppleva de svenska
produktionsformernas omvandling och
förändringarna i jordbruksarbetarnas villkor under
loppet av åttio år. Mycket är skissartat och
verkar brådskande gjort, och somliga bimotiv
innehålla upprepningar av vad förf. sagt förut
— Sigrid är avgjort alldeles för lik Sally. Men
den episka kraften finns där, och likaså sinnet
för jordens poesi: slutvisionen av släktleden,
som avlösa varandra med att gå rågvakt på
Sveriges åkrar, har storhet och sanning. — En tredj e
variant av den historiska romanen i biografisk
511
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
