Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
briljerat med i sina böcker har tytt på
konflikter och splittringar i diktarens psyke;
här möter oss den spirituelle kåsören sådan
han verkligen är: en lidande människa. Det
är en djupt gripande dikt, men rent litterärt
sett är nog lyrikern Ture Janson inte
jämbördig med prosaisten.
Elmer Diktonius har publicerat en
finländsk rapsodi »Medborgare i republiken
Finland», som huvudsakligen inspirerats av
de negativa dragen i utvecklingen i Finland
efter inbördeskriget. Hans skildring är utan
tvivel sann, men den är ensidig. Som i »Janne
Kubik» ger Diktonius här ett tvärsnitt av
det som sker i primitiva människors själsliv,
som på sin höjd kan sägas stå på djurets
nivå. I »Medborgare i republiken Finland»
skildras ruskiga komparser i
Mäntsälä-upp-roret, ett ohyggligt misshandelsfall i
Österbotten, som upprörde hela landet för något år
sedan, den sorgligt beryktade
Tattarmoss-affären och annat i samma. stil. Det är inte
alltid Diktonius här förmår höja »fallet» till
konstens allmännelighet. En rikssvensk har
också kanske större möjlighet än en
finländare att njuta boken som konstverk.
För den sistnämnde skiner verkligheten alltför
mycket genom revorna i den trasiga och
grovhuggna stilen.
Diktonius söker ge både det yttre och det
inre skeendet på samma gång liksom O’Neill
— utan jämförelse förövrigt — i »Sällsamt
mellanspel». Som litterärt experiment
erbjuder Diktonius’ bok mycket av intresse,
men man märker också här och där huru
detta försök tvungit honom att pressa den
litterära formen. Det är inte trevligt för
läsaren att möta sidlånga parenteser; det är
modernismens motsvarighet till de
rekapitulationer av det förgångna, genom vilka
åttio-talsrealisterna sökte logiskt strikte motivera
utvecklingen i sina romaner.
I en av dessa skisser når dock Diktonius
fulländningen, det är berättelsen »Älgkulan»,
som handlar om en av dessa skuldsatta
bönder, vilkas svårigheter väckte så mycken
oro under krisåren. Fylld av ålderdomens
bitterhet sitter den gamle bonden, en
bygdens »kung Lear», som grymt svikits av sina
ättlingar, på auktionsdagen och tänker på
det framfarna. Han minnes supgillen och
flickäventyr; det har gått utför med gården på
grund av hans otacksamma, odugliga barn,
som låtit bankerna lura sig att inteckna går-
den så att den nu stryker med. Men framför
sina ögon har han det forna kärret, förvandlat
till böljande åker; det har han skapat med
sina egna händer, som nu vilar i hans famn
oformliga och förlamade av reumatisk värk.
Där är granskogen, som han ansat och skött
och som efter några år blir snygga pengar.
I förtvivlan över dagens elände tar åldringen
sin gamla hagelbössa, dunkar den mot
sänggaveln tills skottet slutligen brinner av och
han faller som den första älgtjuren han sköt
därborta i granskogen. Den gamle bonden
är en av »de otaliga okända hjältarna,
jämlikar med de största kända», som Walt
Whitman hyllar i en dikt, citerad på första
sidan i Diktonius’ bok:
Ett vivat för dem, som lidit nederlag!
Och för dem, vilkas slagskepp sjönk i havet!
Och för alla generaler, som förlorat slaktningarna,
och för alla besegrade hjältar!
Och för alla de otaliga okända hjältarna,
jämlikar med de största kända!
Signaturen Samuel Henriksson har
genom sin novellsamling »Djävulens bländverk»
väckt ett visst uppseende. Denne författare
söker sig upp till de intellektuellt förtunnade
rymder, där varje tanke strävar att slå över
i sin motsats. Titelnovellen är till det yttre
en skräcknovell. Men det egentliga innehållet
i novellen är motsättningen mellan jordisk
kärlek och en hänsynslös asketism, som
kräver att allt jordiskt måste uppoffras. Också
den andra novellen »Månen» har ett besläktat
ämne: riddar Röd avstår från allt jordiskt,
ära och kärlek, för att göra bot för sina
synder; först då han nått den yttersta
förnedringen är han värdig kärleken till sin ungdoms
älskade. I »Den himmelsblåa väven» vaknar
åter den unge Järvois-sonen upp till man efter
ungdomens stormar: här ställes mot varandra
individens kärleksliv och kärleken som social
känsla. Samuel Henriksson rör sig i en värld
av antiteser, han når en stor litterär effekt
genom sitt jonglerande med oförenliga
motsatser. Samtidigt har han föimågan att svepa
den intellektuella stommen i en dräkt av
bilder och syner, som ständigt skiftar med ett
rikt färgspel inför läsarens ögon. Särskilt
suggestiv är titelnovellen, som trots ali sin
intellektualitet främst verkar genom den
suggestiva stämningen över det spöklika
skeende, som utspelar sig i densamma.
Författaren är, skall vi hoppas, med sin
be-rättarglädje en ny kraft i den finlandssvenska
litteraturen. Men varför denna tillkrånglade
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
