Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - François Mauriac. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Swensson
Alla hans romaner äro omvändelseromaner,
men själva omvändelsen få vi inte se. Den
svävar över sista kapitlet som en duva över
arken, och måhända är hans mening, att
den som skall omvända sig, när boken är
slut, det är icke den diktade figur, som
berättelsen handlar om, utan den levande
människa, som läst den. I Souffrances et bonheur
du chrétien, som icke är någon roman utan
en trosbekännelse där han talar direkt, heter
det: »Ne demande pas aux hommes des
consola-tions, mais leur secret pour avancer vers Dieu>>.
Han säger avancer vers, icke trouver, ty
själva mötet med Gud kan ingen skildra eller
lära bort. Det är den enskildes mest
kringgärdade ensak och stummaste hemlighet.
Därför är Mauriac aldrig påträngande och
övertalande, som väckelsepredikanter bruka.
Hemligheten kan icke yppas. Var och en
måste finna den själv. I enrum.
I.ivet självt, ens eget och andras, skall
tala, och romanen är hans form för
förkunnelse. Och fastän glödande katolik och
till den grad pratiquant, att han (i samma
arbete) t. o. m. anbefaller kommunion varje
morgon, därför att ingen kan synda, så länge
hans kropp omsluter Kristi lekamen,
framför Mauriac ytterst sällan en präst på scenen
och aldrig som huvudperson eller ingripande
i förloppet. En sutan kan skymta någon gång
men omges icke med någon odeur de sainteté.
Detta kan bero på en aristokratisk
skygghet, men säkert är, att det sammanhänger
med hans utsökta litterära smak. Ty han
är framför allt romanförfattare, skildrare av
människor, vilka alla, som sådana, ha sitt
berättigande, och tendensen skall vara tingens
egen, icke författarens. Denna princip ha
många andra författare proklamerat, men
ingen torde ha realiserat den så ärligt och med
så samvetsgrann självkritik som Mauriac.
Det visas av det sätt, varpå hans romaner
uppfattats. Ty bland de läsare, som icke
känna hela hans produktion, är det få som
urskilt det dolda men mäktiga kristna patos,
som uppbär den. Detta patos är icke
trång-bröstat katolskt, tvärtom synes han fatta
detta ord i dess rätta betydelse av
allmännelig, och även en protestant lyftes av dess
rena ström. Han har förstått vad så få
religiösa författare förstå, nämligen att om man
vill övertyga förnekaren, så skall man inte
argumentera med citat av den urkund som
denne förkastar, utan med fakta ur det liv
som alla ha gemensamt.
Men Mauriac har aldrig själv blivit
omvänd. Faderlös vid tjugu månaders ålder,
uppfostrades han av sin mor i strängt"
katolsk anda och har aldrig ens känt några
tvivel. En annan sak är, att hans religiösa
uppfattning undan för undan och som det
synes utan kriser fördjupats och klarnat.
Barndomens och ynglingaårens halvt
estetiska, sentimentala försjunkande
kompletteras — utan att utplånas ■—• med
mannaålderns fordran på begreppsmässighet och
intellektuell fasthet, och härtill fogas i tidens
fullbordan människoskildrarens psykologiska
klarsyn, ytterligare skärpt genom det
religiösa underlaget, som ger måttstock och
värdeskala.
Så har han blivit vad han nu är, som
själs-pejlare jämbördig med de största, en Gide,
en Proust, och därjämte vad dessa icke äro,
en romanlitteraturens barmhärtige samarit,
som lika kärleksfullt ömkar sig över alla i
nöd stadda, lika förstående upptager allas
bikter.
Om man från början inte uppfattade detta
Mauriacs dolda patos, så var man däremot
genast klar över hans enastående egenskaper
som stilist. Han hör till den moderna
franskans pånyttfödare, till dem som efter
förfallsperioden i vårt århundrades början
fram till åren efter världskriget, då slang
och smaklösa nybildningar grumlade
språkets rena flöde, beslutsamt åter höjde
klassikerna från le grand siècle som ideal och
mönster, naturligtvis icke i lexikaliskt och
fraseologiskt avseende, men i anda och
sanning. Knapphet och genomskinlighet utmärka
Mauriacs språk. Sak och tanke äro dess
inspirerande element, icke stämning, och han
försmår de »målande» adjektivens dimslöjor.
Han vill inte tjusa läsaren genom dagrar
och valörer, han vill ha honom att klart
uppfatta och förstå, att uppleva med huvud
och hjärta, inte med sinnena.
Och dock har han målat sin hembygd,
le pays landais, med Bordeaux som centrum,
så åskådligt, att man nästan känner sig
barnfödd i detta platta och sandiga landskap
med dess oändliga vidder av marig tallskog
och ormbunkar, dess vattensamlingar och
kanaler. Här och där skymta herrgårdar,
ofta bebodda av söner till storbönder, som
kommit sig upp på skogen, vare sig det nu
gäller sågverksrörelse eller kådtäkt, ty la
résine är dessa trakters guld, och
hartsprisernas fluktuationer reglera levnadsstan-
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
