Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - François Mauriac. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Francois
M aur i a c
darden. Vinet träffar man bara på i själva
Bordeaux, där rika vinhandlare föra ett
enformigt och andetomt lyxliv med bilar och
älskarinnor. Personerna äro lantjunkare, som
leva för apéritifen och för jakten på skogsduvor,
deras enda nöje, som de sakkunnigt utöva
från särskilt uppförda små hyddor. Deras
hustrur och döttrar sitta och handarbeta i
ödsliga salonger, som lukta mögel,
samtalande om familjeangelägenheter, giftermål,
dödsfall, arv. Stora världen är det
genomtråkiga Bordeaux. Till Paris kommer man
bara någon gång på en affärsresa, och man
går där som en främling med
landsortslukten i kläderna, längtande tillbaka till sin
trånga trygghet. En och annan hamnar där
som en vilsen fågel, men bofast blir han
aldrig, och han bär alltjämt med sig
tall-moarnas och sandbrinkarnas tristess och de
gammalmodiga rummens fördomar.
Den geografiskt trånga ämneskretsen har
stämplat Mauriac som regionalist, men det
är han inte. En sådan älskar och förhärligar
sin hembygd, men Mauriac tynges av den
som av en plågsam arvsmassa. Och hans
författarskap är ett slags befriargärning,
förklarande, lyftande. Men — som han
bekänner i Le romancier et ses personnages ■—
han kan icke se sina figurer i en annan miljö
än den honom djupt förtrogna. Då förlora
de sitt liv, och hans penna stannar. Scenen
är därför alltid förlagd till hans egen familjs
och grannarnas egendomar där nere i
Sydfrankrike, och den är så verklighetstroget
uppsatt, att det hänt honom, att hyggliga
människor skrivit ursinniga brev till honom,
anseende sig avmålade som monstra i hans
romaner, eftersom de till punkt och pricka
känt igen sin egen miljö och trott, att
porträtteringen avsett även deras personer.
Så är emellertid ej fallet. Mauriacs fantasi
är för rik och hans själskunskap för djup för
att han skulle behöva tillgripa
nyckelromanens nödfallsutväg. I stället har han
nyckeln till de hemliga tankar, som vi alla
tänka, och han känner de grumliga begär,
som föra oss till den farliga gränsen, bakom
vilken brottet eller fördärvet lura utan att
vi själva märka, om eller när vi överskrida
den.
Hans första roman av betydenhet, som
uppenbarade hans egenart och gav honom
plats bland dem man räknar med, var Le
baiser au lépreux. Den skrevs 1921 i Mauriacs
trettiosjätte år och utpekar tydligt den väg
han hädanefter skulle komma att vandra.
Det är en rätt oansenlig bok på bara 174
sidor och tryckt med ovanligt stor stilsort,
liksom för att öka volymen. Men volymen
finns där, i en annan bemärkelse. Det går
inte att ögna igenom dessa till synes så lätt
överskådliga sidor i vanlig romantakt. Man
måste läsa långsamt, ty varje ord är tungt
av innebörd och väcker en rad av
associationer, som måste tänkas igenom, innan man
kan gå vidare. Denna bok kan kallas
trög-läst, men inte på grund av tråkighet eller
dunkelhet, tvärtom, den fängslar från första
raden, och den är genomskinlig som kristall,
men den öppnar så ovanliga och
betydelsefulla perspektiv, att de tvinga läsaren att
göra halt. Gör han inte det, så begriper han
ingenting av vad Mauriac har på hjärtat.
Det finns tyvärr många av det slaget.
Le baiser au lépreux handlar om den
inskränkte och nästan vanskapligt
motbjudande Jean Péloueyre, hans fruktansvärda
ensamhet i ett stort, tomt hus med den
gnällande fadern, en inbillningssjuk, som inte får
störas, hans korta och omaka äktenskap
med den blomstrande och undergivna Noëmi,
vars släkt är förtjust åt det rika giftet, samt
slutligen hans avtynande och död. Jean
Péloueyre hör till de livsodugliga, och han
vet det själv. Han känner avsky för sin egen
bild i spegeln, och han gör sina ensliga
promenader eller jaktutflykter i värsta
middagshettan, då han är säker på att inte möta
någon. Ibland går han in i bykyrkan, ty han
trivs med svalkan och den kvardröjande
rökelsedoften, och han dras dit av en
tomhetskänsla, som dock aldrig blir mättad, ty
han kan inte förmå sig att tro. Han gör ett
tafatt försök med Nietzsche, men vad har
övermänniskans förkunnare att säga en
stackare som han, som inte ens vet, hur han
skall bete sig med sin unga hustru. Mot
henne är han tillbakadragen och finkänslig
så gott han förstår, men hans sjukliga och
inbundna väsen väcker hos henne en
motvilja, som hon inte kan bli herre över. Hennes
rena och plikttrogna själ bär ständiga
samvetskval för att hon inte kan vara honom
en rätt hustru, som förstår och delar hans
ensamhet. Och när han är död, blir denna
känsla den bärande i hennes liv, och den för
henne in på helgonets väg. Denna frodiga
unga kvinna, som är skapad till att ha en
präktig man och föda rosiga barn till världen,
har i stället givit le baiser au lépreux, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
