Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - François Mauriac. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Swensson
kyss åt den spetälske, som ställer henne
utanför de livsgladas gemenskap. Hon har
naivt och ovetande höjt sig själv över det
jordiska.
Denna bok är tröstlöst grå, om man inte
fattar dess aldrig klart yppade innebörd av
mystisk asketism. Den handlar om
människor, som aldrig förr väckt en författares
uppmärksamhet och lust att skildra eller
som, om de gjort det, blott utlöst deras
motvilja. Men Mauriac ser dem inifrån och
förstår dem och avslöjar, utan ord, vilka hemliga
syften de i sin maktlöshet tjäna.
I Genitrix behandlar han ett ämne som
står oss — eller i varje fall fransmännen —
mänskligt närmare, den förvända,
hypertro-fierade moderskärleken. Exposén är
oöverträffad i sin stämning av iskall, resignerad
ödslighet. I ett flygelrum på nedra botten
av det kolossala, ekande och dragiga huset
ligger Mathilde Cazenave sömnlös i
barnsängsfeber efter en illa skött förlossning.
Barnet är dödfött. Hennes man Fernand, en
ofullgången och osjälvständig man, och hans
viljestarka mor Félicité komma in och lysa
på henne och viska till varandra, men hon
gitter inte svara utan låtsas sova. Natten
skrider. Det droppar från de regnvåta träden
utanför, och då och då skakas hela huset
av ett dånande godståg, som kör förbi.
Stationen ligger tätt intill med sina
virkesupplag, och därifrån komma de ångor av kåda
och våt bark, som strila in genom den öppna
fönsterspringan. Mathilde kan inte gå upp
och stänga, ringklocka har hon ingen, och
hennes svaga rop uppfattas inte av den
gamla kärva trotjänarinnan i andra ändan
av huset. Och där ligger hon och dör, utan
att någon bryr sig om henne och utan att
hon bryr sig om det själv, ensam och
inbitet föraktfull, en inträngling i det kvava
förhållandet mellan mor och son, som hon
förgäves sökt lufta ut eller bryta. Men —
när hon är borta, sker brytningen. I hjälplös
förnimmelse av vad han försummat flyttar
Fernand ned i hennes dödsrum från sin
kammare intill moderns. Och denna, som
förut svartsjukt spionerat på dem båda,
får nu åter ha sin son ensam, men nu trumpen,
fientlig, rov för obegripliga vredesutbrott.
Och nu, som de skulle haft det så skönt
tillsammans, sedan de blivit av med den där
pockande och pretentiösa kvinnan och hennes
dödfödda unge. Nu som de skulle ha suttit
vid brasa och lampa i hennes sängkammare,
intimt avstängda från alla onödiga och
oeldade rum, hon med sin stickning eller sina
räkenskaper — ty pengar finns det mycket,
mycket gott om —• och han klippande ut
aforismer ur en sentenssamling, liksom han i
barndomen klippt ut bilder. Omsider dör
även den gamla, vilsen och förgrämd, och
nu flyttar Fernand upp i moderns rum,
alltjämt sökande det fäste i livet, som hans
förvända uppfostran hindrat honom att själv
skapa åt sig. Han blir mer och mer
besynnerlig, råkar i gräl med trotjänarinnan, som i
vredesmod går sin väg, och till slut finna vi
honom, ensam i det tomma huset, sittande
på dennas säng, meningslöst stirrande och
med hängande armar. Slut, ohjälpligt slut!
Men i den skumma vindskammaren faller
en smal månstråle in på ett litet billigt och
klumpigt krucifix på väggen.
Genitrix skildrar modern som tyrann, en
ej ovanlig företeelse i Frankrike, där giften
mest uppgöras efter ekonomiska beräkningar
och där — som Edmond Jaloux
framhållit — en på den äktenskapliga kärleken
besviken kvinna ofta söker ersättning hos
barnet, som hon tvingar att alltför länge
förbli barn. Modern sköter Fernand som en
sjuk. Hon avvänder allt, som kan väcka
honom. »Han fick vänta ända till sitt
femtionde år på att få lida för en annan varelses
skull», heter det. Och fastän själv orsak till
hans bortkommenhet och indolens, föraktar
hon honom på samma gång som hon
omhuldar honom. »Ånej, jag känner honom»,
är hennes vanliga replik. Boken är full av
sådana klarsynta iakttagelser. När hustrun
dött, går Fernand snarare och tjurar, än
han sörjer. Man har brutit sönder en leksak
för honom, och när han gråter, »gör han
samma fula grimas som i sin barndom».
De båda nämnda romanerna ha rört sig
inom en trång, stillastående familjekrets och
med få personer. I Le désert de 1’amour
förflyttas vi till det rörliga Bordeaux med dess
fuktiga vindar från havet, dess biltjut och
spårvagnsgnissel. Men betecknande nog få
vi intet av den mäktiga handelsstadens yttre
liv. Även här gäller det familjelivet, det
område som Mauriac aldrig viker ifrån, och
för vars atmosfär han är känsligare än någon
fransk författare fore honom. Betecknande
nog bor doktor Courrèges inte i själva staden
utan ett gott stycke utanför, vilket i sin
mån bidrar till att isolera och tränga ihop
de disparata medlemmarna av hans talrika
550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
