Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - François Mauriac. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Francois M a u r i a c
hushåll, som består av — förutom honom
själv — hustru, svärmor, son, gift dotter
med man, som är officer, och småbarn och
därtill tjänare. Han bilar dagligen in till
staden, där han har sin mottagning och
sitt arbete på fakultetskliniken. När han
kommer hem till middagen, är han förströdd
och fåordig, sitter och läser facktidskrifter
vid bordet och svarar nervöst och avvisande,
medan svärsonen, friluftsman och kraftkarl,
ler ömkande och så snart som möjligt tar
med sig de sina bort från den pressade
stämningen kring salsbordet. I själva verket
längta alla bort, mest dock fadern, som dras
till vidare vyer och friare vetenskaplig
verksamhet, och sonen Raymond, en
aderton-åring, oförstådd som sådana bruka vara, och
som i desperation gör sig sämre än han är.
Ingen av dessa människor företer de sjukliga
förträngningar, som utmärka personerna i
hans föregående romaner. De vantrivas alla
mer eller mindre, men på det hela taget är
luften ren om också en smula instängd.
Men konflikten kommer genom en ung
kvinna, Maria Cross, som bor ensam i ett
något förfallet och igenvuxet lanthus i
grannskapet. Ingen känner henne närmare,
men så mycket vet man, att hon är
älskarinna åt en av stadens vingrossörer, som då
och då håller förargelseväckande symposier
hos henne tillsammans med några vänner.
Med henne sammanträffa fadern och sonen
på skilda vägar och utan att veta om
varandra, den förre för att som läkare vårda
hennes sjuka barn, den senare på hemväg
från skolan i spårvagnen, där han alltid
placerar sig mitt emot henne för att med
sin yrvakna manlighets glupska ögon stirra
på hennes hår, hennes mun, hennes händer.
Doktor Courrèges fortsätter sina besök även
efter barnets död, ty hos henne får han
vad han saknar i sitt olustiga hem och hos
sin trånga och oförstående hustru, han får
stillhet och lugn och framför allt det, för
vilket män äro svaga som barn — beundran.
Maria Cross själv är en oföretagsam och
egentligen hygglig ung kvinna, som glidit
in i förhållandet med vingrossören
eftergivet och utan minsta smak för la debauche,
därför att den rike mannen funnits till hands,
när hon vid mannens död stod ensam med
sitt barn. Hon lever i fullständig isolering,
ty med anständigt folk får hon inte och med
sina likar vill hon inte umgås. I hennes dova
och trista liv, som inte får någon färg av
älskarens tjockhudade festtillställningar, blir
doktorn den strålande ljuspunkten, han, den
lärde, som ger henne filosofiska aspekter på
tillvaron och talar till henne med aktning.
Glädjen att ha en åhörare, som hänger vid
hans läppar, växer hos honom till en passion,
som han förgäves söker kuva, ty han är en
hederlig och renlig man, men hon å sin sida
har aldrig för honom känt annat än den
förkastades och okunnigas tacksamhet mot den,
som lyfter och upplyser henne. De sidor,
där dessa ting utredas mellan läkaren och
patienten (det antydes, att Maria Cross sökt
ta sitt liv) höra till de noblaste och
psykologiskt finaste, som Mauriac nedskrivit.
Vad Raymond beträffar är Maria för
honom till en början bara det karlaktiga
äventyret, omgiven som hon är med en
synd-full gloria av äktenskapsbrott och hemlig
lyx. För henne åter är ynglingens förälskelse
ett slags upprättelse, som kommer henne att
drömma flickdrömmar om renhet och oskuld.
Uppvaknandet ur dessa ömsesidiga
vanföreställningar ger dem båda en brutal chock,
som river dem långt isär och sedan ligger
kvar och molar i minnet, på ett egendomligt
sätt drivande dem till självprövning och
rening.
I bokens sista kapitel mötas omsider efter
många år och nu i Paris dessa tre människor,
som i det förflutna var för sig och utan att
veta om de andra parternas inslag i väven
så djupt ingripit i varandras öden. Men nu
är luften kring dem klar, renad från
begärelsernas dunster, och var och en av dem har
funnit väg upp till högre utsiktspunkter,
minst dock Raymond, som ännu har
ungdomens pockande oro i blodet och inte har
slutat att fråga varför. Kärlekens väg har
varit ett irrande i en öken utan livgivande
vatten, men andra källor ha öppnats för
dem, uppoffringens och pliktens. Och även
här skymtar krucifixet fram på en av de
sista sidorna. Maria Cross’ älskare har efter
hustruns död legaliserat förhållandet,
styvsonen har blivit hennes upprättare och hon
hans stöd, och genom en halvöppen dörr
få vi en skymt av hans rum, den katolske
studentens rum, kält, strängt, asketiskt men
fyllt av talande ande.
I alla Mauriacs romaner är familjen
konfliktens resonansbotten, om den icke som
i Le mystère Frontenac spelar en kollektiv
huvudroll. Familjen binder, och ibland
kväver den, men den stöder också, och den som
551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
