Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - François Mauriac. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Swensson
bryter sig ut, dömer sig själv till en ödslig och
meningslös tillvaro. Thérese Desqueyroux
hör till de olyckliga, som gå så vilse, att
ingen än så törnig stig leder tillbaka. Hon
har försökt mörda sin man med gift, och
Mauriac förmår det otroliga att få läsaren
att känna om inte sympati så dock det
varmaste medlidande med denna kvinna. Boken
börjar med att advokaten meddelar henne
domstolens frikännande utslag, där hon står,
väntande, stel, utled vid alltsammans, i
tingshusets dragiga korridor. Hon är skyldig,
mannen och familjen veta det, och alla andra
äro övertygade om det, men mannen avger,
inte av kärlek, inte av medlidande, utan för
att bevara familjenamnet från skandal, ett
väl tillrättalagt vittnesmål, som formellt friar
henne. I sak är hon ohjälpligt dömd, i allas
och i egna ögon.
Så här har det gått till. Thérèse är en ung
flicka utan fantasi, utan egna tankar och
med ett sovande känsloliv, och hon låter
gifta bort sig med en man, som är som alla
andra där på orten, klumpig, naivt
egoistisk och lagom osmaklig, levande för sitt
duvskytte, sin apéritif, sin mat och sina
penningkalkyler. Denne man har ingen nyckel
till Thérèses hjärta, och kanske har inte
någon annan det heller, ty hon är en av
dessa trubbiga och slutna naturer, som gå
väntande och misslynta genom livet utan
förmåga vare sig att finna sig tillrätta i det
nödvändiga eller skapa sig en personlig
atmosfär. Ur detta dova olusttillstånd väcks
hon genom att hon blir mellanhand mellan
en hejdlöst förälskad väninna och föremålet
för dennas kärlek, en ung judisk
litteratur-snobb, som egentligen bara tar det hela
som ett nervretande tidsfördriv under ferierna.
Den andra unga kvinnans utbrott av sällhet
så avundens tistelfrön i hennes bröst, och
den unge mannens skryt med sitt estetliv i
Paris utformar ett mål för hennes oklara och
sugande längtan bort.
Det som för henne in på brottets väg är
en ren tillfällighet — och måhända är det
alltid så. En hotande skogsbrand vänder upp
och ned på huset, och mannen, Bernard,
som tar in arsenikdroppar för en obetydlig
depression, råkar i nervositet ta tredubbel
dos. Thérèse ser det utan att ingripa, och
när hon också ser följden, ett våldsamt och
farligt illamående, blir hon som besatt av
en demonisk nyfikenhet på hur mycket
denne köttige och osmaklige man kan tåla i
den vägen. Hon blandar i andra gifter, som
hon skaffar sig på hemliga vägar, och
fortsätter som i ett slags rus sitt kusliga
experiment —• tills en dag läkaren fattar
misstankar, som med nödvändighet falla på henne.
Hon blir, som nämnt, frikänd, men
familjen dömer henne till isolering såsom
nevrastenisk på en avlägsen utgård. Där håller
hon på att gå under i ruvande slöhet och
genom missbruk av likörer och cigaretter,
tills hon i tysthet deporteras till Paris med
ett lämpligt underhåll. Hennes barn, lilla
Marie, stannar naturligtvis hos fadern. Och
så blir det tyst kring henne, och
familjeskandalen är kvävd.
Men Mauriac har inte kunnat lämna henne
så. Trots att han under tiden sysslat med
andra människoöden — i Le mystère
Fron-tenac och mästerverket Le næud de vipères —•
återvänder han i sin senaste roman, La fin
de la nuit, till den osaliga kvinnan. Hon är
i Paris, dit hon alltid längtat, hon gör vad
som faller henne in, men hennes liv är en
landsförvists, ökenlikt och meningslöst.
Plötsligt får det innehåll igen. Hennes dotter, nu
en vuxen ung flicka, dyker upp en kväll
helt oförberett. Hon skall träffa en ung man,
som hon älskar men som inte vill besluta
sig för det avgörande steget, och nu skall
modern hjälpa henne. Hon gör det, men
med den fruktansvärda följden, att hon själv,
den utstötta, märkta, åldrade, i ett förtvivlat
uppflammande förälskar sig i dotterns
fästman. Hon kuvar med våldsam kraft denna
brottsliga känsla, men hennes sjuka hjärta
orkar ej med påfrestningen, utan hon dör —•
hemma i Argelouse — i det hon tror sig ha
ordnat för de unga. Kanske har lidandet
sonat. Det få vi inte veta. Men där hon ligger
i sin säng, har hon vänstra foten lagd över
den högra och armarna sträckta rakt åt
sidorna med öppna handflator, medan
huvudet sjunker ned mot högra axeln. Det
är bara andnöd, men —■ hon liknar en
korsfäst.
Omramade av denna fruktansvärda
berättelse infalla, som nyss nämndes, två
romaner, Le mystère Frontenac och Le næud de
vipères. Den förra verkar som en
återhämtning efter brottningen med giftblanderskan
och är nästan idyllisk. Den är ett slags
tungsint lovsång till familjen, som är en god
makt, även när den kväver. Den senare ger
en minutiöst utarbetad bild, en monografi
över den speciellt franska last, som driver
552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
