Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - François Mauriac. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fra ngois Mauriac
sitt spel — ehuru mera i skymundan — även
i Mauriacs andra böcker, girigheten. I ingen
annan har han pejlat säkrare, förstått
djupare, förklarat mera övertygande. Kanske
beror detta till stor del på att boken till
formen är en apologi, lagd i den girige
gubbens egen mun. Han är till härkomsten en
förmögen bondson med rätt grova maner,
och egendomskärleken är honom medfödd
och självklar. Hans rediga huvud har gjort
honom till en framstående advokat och en
rik man, som tänker i pengar. Men enbart
detta är ej nog för att skapa honom till en
iskall egoist, monumental i sin
fruktansvärda ensamhet. Vad som förgiftar hans själ
är insikten att han hållits för narr, att han
brukats som medel i stället för
självändamål, helt enkelt det att hans fina hustru
tagit honom för pengar och därför inte har
att ge honom något av den ömhet, som han
omedvetet törstar efter. Hans bitterhet slår
ut i hat till henne och hela den talrika
familjen av barn, mågar och barnbarn, som
leva sitt nonchalanta liv på hans pengar
utan att ge honom vederlag, och han gör
upp sluga och vidlyftiga planer för att i
tysthet låta den väldiga förmögenheten gå deras
näsa förbi, i det han gonar sig vid tanken
på deras besvikelse, när de efter hans död
skola öppna det tomma kassaskåpet.
Det går inte så, ty det är en annan som
äger hämnden. Hustrun dör före honom,
och så är alltsammans meningslöst, hans
onda vilja, hans tysta, sluga dispositioner,
hans isiga uthållighet i sitt hat. Men innan
han själv dör, hopsjunken över skrivbordet,
där han sysslat med sin hemska dagbok,
hinner det falla en stråle blekt ljus över
hans hårda och vilsna liv genom en
dotterdotter, som barnsligt älskar honom, därför
att hon tycker synd om honom. Och det har
ingen annan gjort. Och så kommer även
här den glimt av hopp, av frälsning, som
tveksamt och spörjande skymtar i alla
Mauriacs slutkapitel.
Francois Mauriac.
Hur är den författare beskaffad, som
älskar så motbjudande ämnen, som med
sådan envishet utspanar det onda i
människans natur. En föraktare, en misantrop,
en pessimist? Ja, väl det sista i vad som
gäller det jordiska. Men när man nu åter
betraktar hans porträtt, tycker man sig se
de tunga ögonlocken höjas, munnen le ett
smärtsamt, extatiskt leende och den höga,
kala pannan utstråla ett sken som av en
gloria.
Han har själv lidit med alla dem, vilkas
synd och lidande han målat, och han känner
den hemlighet, som många icke vilja kännas
vid.
553
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
