Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sigurd von Koch. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigurd von Koch
Av Folke H. Törnblom
IL VERGRÅ LIGGER BYGDEN under
mina fötter. Jag ser röda stugor och längor,
gröna ängar, vita kor på ängarna. Över himlen
segla moln, stora vita eller blåvioletta moln.
Genom tallkronorna rör sig det eviga havet
i vita revlar med ett avlägset mumlande dån.
Så är landskapet.
Ja, så är landskapet, icke blott i Sigurd
von Kochs novellsamling »Kungen på
Marskär», till vars »lilla ouverture» ovanstående
utgör upptakten, utan även i mycket av hans
musik tycks detta landskap, Stockholms
skärgård, skymta. Det var ett landskap som han
kände, han var född där (på Ängnö i juni
1879) och framlevde en stor del av sitt liv på
en av dess stora öar, Ornö.
Den »lilla ouverturen» röjer emellertid mer
av von Kochs konstnärliga inställning.
Säkerligen var han icke främmande för
skärgårdens mörka och svåra sidor — för stormar
i svarta höstnätter, för nödvändiga sjöfärder
i vinterköld, då seglen blevo som pansarplåt
och skoten armtjocka av is, för isar som
icke buro men likväl stängde och isolerade
— men det hans konstnärliga öga helst såg,
och det om vilket hans musik så gärna bär
vittne, det är sommarens skärgård, då »det
susar stilla av morgonens södervindar», och
»det sjunges sånger i trädens kronor och
vaggar i ljungens blom». Och så här ser han sitt
landskap från den utsiktspunkt han i
»ouverturen» intagit: »Då och då går solen ur moln.
Havet strimmas av silver, öarna synas längst
ut i diset. Det är långt dit, men där bo
människor i sin ensamhet. Ibland skjuter en vit
molnstod i höjden bakom disiga land. Det
är stånd av söderbränningen, som går hård
mot de ödsliga hällarna. — Silvervatten,
guld över horisonten längst där ute och gråa
förtonande öar, som bada likt ej derflockar i
horisontvattnet. Molnen segla. De likna skepp,
och hela den ödsliga öregionen omslutes av
dessa himmelens skepp seglande i alla vindar
och luftbanor. Havet går i ett med luften.
Horisonten försvinner stundom i detta
morgonens glidande, förtonande silverdis. . .»
Detta är impressionism. Som impressionist
måste man också karakterisera Sigurd von
Koch som musiker, och det är kanske hans
inlevelse i skärgårdens sällsamma skönhet
som så vänt hans konstnärliga inställning.
Sommartida skärgård inbjuder till lyrik, till
»Kleinkunst», till impressionistiska, snabba
men intensiva stämningsbilder. En solig och
lugn sommardag i en ytterskärgård bjuder
en serie små sensationer av olika slag: allt
ligger först tyst och liksom orörligt i värme
och ljus, så kastar en plötslig vindfläkt en
intensiv blomdoft över en, vattnet kluckar till,
en mås ropar en gång, två gånger, en åda
lockar sina ungar, och så blir allt åter tyst.
Det är ofta något av en dylik räcka av små
sensationer, en rad av moment utan påtagligt
inbördes sammanhang men tillhörande samma
stämningskrets över von Kochs musikaliska
stil, även när han icke direkt inspirerats
av sommarvarm skärgårdsmiljö.
År 1903 utgav von Koch sina första sånger,
sex till antalet, tämligen osjälvständiga
studier och försök, i vilka någon tribut erlägges
till tidens svenska härskare på
romanskompositionens område, Emil Sjögren och W.
Peter-son-Berger, och i vilka icke heller reverenser
för Edvard Grieg saknas. I Nils Wohlins något
Nietzscheanskt övermänniskobetonade
marma fantasier, komponerade 1903, bjöds von
Koch ett gebit, där han borde ha känt sig
hemma. De äro dock alla obetydliga saker
av elevkaraktär — bäst och mest bekant av
samlingens fem sånger är Smultronskär —
men där finns vissa drag som varsla om den
stil tonsättaren skulle göra till sin,
framförallt de snabba tonartsväxlingarna i
Morgon-färdssång och Sjörövaresång, vilka röja en
romantiskt något upphettad klangfantasi av
den art som i musikhistorien förebådar den
impressionistiska strömningen. Det var
emellertid endast ett varsel. Ännu på flera år hade
von Koch icke trampat ut elevskorna, det
återstod studier i Stockholm, Berlin och
Dresden, och sångerna från åren 1904 och
1905 visa inga individuella drag, även om de
fastslå tonsättarens utpräglade begåvning
som romanskompositör. Ett lyckokast är den
lilla visan Blåsväder bland de åtta
barnvisorna från 1904.
554
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
