Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sigurd von Koch. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigurd von Koch
Ett steg i riktning mot en individuell stil
och mot kontakt med sin tids
musikströmningar tog von Koch med sångerna från åren
1906—1912. Som en inledning till denna
period står den utomordentligt friska
Gang-spilsvise (Hamsun) — som tyvärr förblivit
manuskript — den första av hans
kompositioner som lyfter sig över den enkla — och
ofta ganska naiva — visans plan, röjer
temperament och visar en strävan till tolkning
av textens anda. I tonsättningen av Lidman
-dikten Morgon (1907, manuskript) prövade
han — mycket försiktigt — den musikaliska
impressionismens uttrycksmöjligheter och
lät sångstämman utan noggrant iakttagande
av musikalisk periodbildning deklamera mot
en fond av lätt diffusa, glidande klanger. Det
skulle emellertid dröja rätt länge, innan han
ånyo kom i närheten av impressionismens
gränser, men han mognade med de sånger,
han under de närmaste åren skrev, till
fullblodig musiklyriker, som förstod att i toner
återge stämningen i en dikt och förstod att
välja dikter och diktare. Om än sånger som
Sommarvisa (Wohlin, manuskript) och Göken
(Östfelt, nr 1 ur Sex sånger, 1908) beteckna
återfall i hans ungdoms naiva viston, är å
andra sidan en tonsättning som den till
Karl-feldts Hjärtstilla (1912, manuskript) en
ypperlig och fullödig romans, som bara har det
felet, att den litet för mycket erinrar om en
annan ännu ypperligare — Peterson-Bergers
»Längtan heter min arvedel».
Det var vid denna tid som von Koch
började lossa sina bopålar i skärgården för att
i stället slå upp dem i Stockholm, där han så
småningom fick allt fastare fot och slutligen
fast verksamhet som musikkritiker. Han kom
alltså i allt intimare kontakt med
huvudstadens musikliv och dettas ledande idéer och
män, bland vilka han själv tog säte och
stämma, och detta satte spår i hans
musikaliska produktion.
En mångfald nya strömningar och
stämningar förlänade omkring 1900 ett nytt
uttryck åt Sveriges andliga ansikte. Tydligast
märktes detta naturligtvis i litteraturen, men
även inom musiken — som annars, icke minst
i Sverige, ganska trögt plägar reagera för nya
andliga vindar — framträdde snart en grupp
tonsättare som gjorde de nya idealen till
sina och ställde sig i häftigaste opposition mot
den »idylliska, familjära,
sentimentalt-halv-artistiskt småborgerliga» musikriktning, som
dittills enligt deras åsikt — eller rättare enligt
Sigurd von Koch.
åsikten hos den hetsigaste och i skrift mest
stridbare av dem, Ture Rangström —
behärskat svensk tonkonst. Vilka voro de nya
musikaliska idealen? Rangström har flerfaldiga
gånger betonat, att det gällde att fly det
idylliska, att själva trotset mot idyllen var
en värdefaktor i den musikaliska alstringen,
att det gällde att tillägna sig »synpunkter
och strävanden utöver det alldagliga, det
normala, det fastställda». Men detta var ju
egentligen inga nya ideal, det var detsamma
som ungdomen tiderna igenom uppställt. Man
kastade bort de gamla idyllerna och ersatte
dem med nya, ty allt, även det mest
upproriska, får ju ett skimmer av idyll över sig,
bara man kommer i tiden tillräckligt långt
från det. Tider som gått äro alltid gamla och
goda, och tider som äro, äro alltid bistra och
kampfyllda, varje generation anser, att just
den klyfta, som gapar mellan den och den
föregående generationen, är särskilt
oöverstiglig. Om vi nu försöka lägga en historisk —
i detta fall speciellt musikhistorisk —■ syn
på den »skola», som omkring år 1910 verkade
så brysk och otäckt modern, så finna vi, att
den utgör en logisk och naturlig fortsättning
på den nationella romantiska musik, som
555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
