Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sigurd von Koch. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H. Törnblom
Kompositörens villa på Ornö. A kv ar ell av Kaju von Koch. 1905.
efter att försiktigt ha stuckit fram hos
tonsättare i mitten av 1800-talet, t. ex. hos A. F.
Lindblad och August Söderman, växer sig
stark under 1890-talet med Emil Sjögren,
Peterson-Berger, Stenhammar och Alfvén,
hela tiden influerad av de stora strömningarna
på kontinenten, vilket märks mer och mindre
tydligt hos de olika representanterna. De
nyaste och mest glänsande musikaliska fakta,
kring vilka ali strid nu har upphört, och vilka
fått auktoritetens stämpel, bör för de svenska
musikaliska »tiotalisterna» ha varit Wagner,
Brahms och Grieg, och det var deras
evangelium som 1890-talets svenska tonsättare
anammade och spridde, spetsat med
nationella och personliga inslag. De nya namn,
kring vilka en strid nu blossat upp voro främst
Richard Strauss, Claude Debussy och Carl
Nielsen, och de nya musikaliska stilarter, för
vilka dessa namn äro symboler, alltså dem
man kallat efterromantik, impressionism och
expressionism, blandades på samma sätt hos
de svenske med nationellt musikaliska
dialekter och förlänades — särskilt hos
Rangström — en personligt egensinnig brytning.
Så uppstodo lyriker som Rangström, von
Koch och Nordqvist och symfoniker som Nat.
Berg och Atterberg.
von Kochs speciella ställning inom denna
tonsättargrupp var experimentatorns. Han
var den som aldrig stannade, som rastlöst
sökte, som aldrig hann riktigt stabilisera sin
stil. Döden satte alltför brått punkt för hans
konstnärliga gärning — han dog redan i mars
1919 — och hans musikaliska alstring blev
fördenskull en torso, ett aldrig helt infriat
löfte, men den undgick också att bli stel och
stereotyp. Den blev ojämn, något kantig och
ryckig men pulserande av liv.
Året 1913 ägnade von Koch huvudsakligen
åt ett för honom nytt musikaliskt område:
kammarmusikens. En cellosonat och en
violinsonat — den senare tryckt — blevo hans
första försök på området. Violinsonaten står
konstnärligt högst, den andra var ett
experimentatorns delvis misslyckade men
vägvisande experiment. Vem som helst skulle
ömk-ligen ha misslyckats med en sonat med det
huvudtema, som violinsonaten presenterar,
men med ungdomligt och oförfärat
skärkarlslynne kastade sig von Koch med denna lätta
utrustning ut bland sonatformens många
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
