Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sigurd von Koch. Av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigurd von Koch
Från Ornö skär går d.
blindskär och försåt och har icke blott klarat
dem alla utan gjort en överdådigt frisk och
ungdomligt klangskön färd med sitt tema.
I sonatens andra sats visar sig för första
gången en genre, den von Koch skulle omfatta
med stor kärlek: exotismen. Med klanger, som
dofta av österländsk stämning öppnas denna
andra sats, som för övrigt är en utmärkt
exponent för tonsättarens impressionistiskt
inriktade, nervöst sökande stil med täta
växlingar av tonarter och glidande men djärva
klangfärger. En viss tematisk enhetlighet har
tonsättaren nått i sonaten genom att till en
del bygga sista satsen på reminiscenser från
den första.
Krigsåret 1914 inspirerade von Koch till
den kanske ståtligaste tonsättning av biskop
Thomas’ gamla frihetssång som hittills gjorts,
buren av manligt stolt och förtröstansfullt
allvar. Av sångerna från detta år intressera
annars Exotiska sånger till texter av Sigurd
Agrell, till vilka Puccini och Debussy stått
faddrar. Det märks dock hos von Koch en
viss tvekan att oreserverat kasta sig i den
franska impressionismens armar, hans
nordmannaande kämpar emot dess sydländskt
passiva och trötta klangrus, och med
pianokvintetten (1916) och de fem kla verstycken
han kallat Havsstämningar (1916, de
presenterades 1918 i orkesterskrud vid en konsert
av hovkapellet) söker han en kompromiss
mellan nordiskt kynne och
efterromantisk-impressionistisk musikstil.
Kvintetten uppfördes av
kammarmusikföreningen i Stockholm samma år den
komponerats. Peterson-Berger framhöll i sin
recension, hurusom verket speglade sin skapares
kynne, »nervöst sökande, krampaktigt djärv,
men utan riktig övertygelse, dessemellan
arbetande med rena förlägenhetsinfall, med
stora anlopp som förlora sig i det rena intet,
heterogen och brokig ända till dilettantism
och dock plötsligt intresserande genom
oväntade pittoreska och pikanta påhitt». Mot
dessa P.-B:s ord finns intet att invända, det
är en karakteristik så god som någon. Kanske
är det nervösa och krampaktigt djärva
tydligast i första satsen. Redan dess huvudtema
skulle kommit en harmonilärare av gamla
stammen att nervöst och krampaktigt slita
sina lockar, och rytmiska och melodiska
experiment avlösa varandra i alla fyra satserna.
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
